Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - III. Temperament. — Arten av hans skriftställarskap. — Skarp observation men subjektiv tolkning och uppfattning. — Hans diktning baserad på egna upplevelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
Jag har aldrig fått en så klar och levande föreställning om
Strindbergs lynnesart och väsen, som då jag för många år sedan
tillbragte en hel dag tillsammans med honom på resa. Det
var då han på slutet av nittiotalet efter sin landsflykt hade
slagit sig ned i Lund. Vid något tillfälle skulle han över till
Köpenhamn för att lyfta ett honorar för sitt drama »Till
Damaskus». Han behövde pengarna, men då han nästan blev
sjuk av att resa, hade han svårt att komma i väg. Slutligen
kommo vi överens att göra sällskap, och en vacker julimorgon
startade vi. Det är nu sällan förknippat med större äventyr
att en vacker sommardag fara från Lund över Sundet, och var
det icke heller denna gång. Likvisst skall jag aldrig glömma
denna dag, så överfull var den av växlande intryck och
sensationer. På morgonen, när jag i god tid kom ner till tåget,
vandrade Strindberg, iförd respaletå och med käpp i handen,
oroligt utanför stationen, avvaktande min ankomst med en
beslutsamhet i minen, som kom mig att småle. Det hela var så
högtidligt, som om det var ett judarnas uttåg ur Egypten vi
skulle företaga. När tåget satte sig i gång, sjönk han tillbaka
i ett hörn av vaggonen, blundade och yttrade icke ett ord.
Han tålde icke vagnens skakningar. När vi kommo fram i
Malmö, skyndade vi oss ned till den danska båten, som om
det gällt livet, fast vi hade god tid och endast några steg att
gå. När vi hunnit ett stycke ut i Sundet, försvann plötsligt
solen, och dimma sänkte sig kring ångbåten, som började tuta
för att varsko andra fartyg om sitt läge. Jag antar, att
Strindberg uppfattade denna dimma, under sommaren en rätt ovanlig
företeelse i dessa trakter, som speciellt utsänd mot honom. I
varje fall betraktade han den med bekymmer och misstro, och
han började fantisera om sammanstötningar och andra olyckor.
Dimman lättade, men han förföljdes av ständigt nya hugskott,
som försänkte honom i oro.
Äntligen kommo vi fram till Köpenhamn. Där möttes han
av sin danske översättare, och vi skildes för ett par timmar.
Efter överenskommelse träffade jag honom åter utanför
Dagmar-kaféet, där jag fann honom i sällskap med ett par danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
