Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - III. Temperament. — Arten av hans skriftställarskap. — Skarp observation men subjektiv tolkning och uppfattning. — Hans diktning baserad på egna upplevelser - IV. Hårda öden och växande misstämning. — I röda rummet. — Kunglig sekter. — Äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O
AUGUST STRINDBERG
steg, i kakelugnsstenar. Han gjorde en liten resa, och han
såg varken människor eller hus eller träd utan bara klippor
och stratifikationer, och bland dem föll alltid ögat på devonisk
kalk. Han var besatt av devonisk kalk.» Strindberg var alltid
besatt av ett eller annat. Ur denna monomani härleder sig
delvis den skarpa profileringen i hans arbeten, men även
överdrifterna. Han blir också ständigt tvungen att återtaga och
beriktiga sina iakttagelser. Få författare erbjuda ett så
växlande spel av olika känslostämningar och åskådningssätt,
anpassade efter olika perioder. Han är pietist, fritänkare, mystiker,
fatalist, demokrat, aristokrat, socialist och för övrigt litet av varje.
Hans hudlösa känslighet smärtade för varje tryck och uppsög
all oro och jäsluft omkring honom. Han reagerade för tidens
alla strömningar känsligt som en darrande magnetnål.
IV.
De närmaste åren, sedan Strindberg bosatt sig i Stockholm,
äro säkerligen bland de hårdaste i hans eljest alltid
bekymmer-fulla liv. Han blev först medarbetare i den radikala tidningen
Stockholms Aftonpost, som börjat utgivas av Birger Schöldström
i december 1871, och skrev dessutom i Leas veckotidning Svalan.
På sommaren slog han sig ned på Kymmendön och där tillkom
Mäster Olof\ som han i augusti 1872 inlämnade till kungliga
teatern; man uppmanade honom emellertid att omarbeta dramat.
Det var för revolutionärt i tonen, uppfattningen av personerna
stämde icke med den traditionella.
Det var ett svårt slag för Strindberg. Han hade väntat att
slå igenom med detta drama — det innehöll ju alla hans nya
tankar; i stället fick han vänta ända till 1881, innan han fick
det upp på scenen. Han hade väl också tänkt sig, att Mäster
Olofs antagande skulle förbättrat hans ställning och ekonomiska
förhållanden. Nu stod han utan tillgångar, och från hemmet
kunde han icke erhålla hjälp eller understöd. Han var den
förlorade sonen.
Han försökte sig som redaktör för en försäkringstidning,
men den gick in efter elva nummer. Strindberg såg som van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
