Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
AUGUST STRINDBERG
det yppersta Strindberg skrivit, och redan den samtida kritiken
uttryckte sig berömmande. Själv tycktes Strindberg föga nöjd
med dem. »Man tog de granna papperna, men fluggiftet tog
man ej, det blev poesi. Detta var nu följden av försöket att
skriva vackert och ädelt; de skälmarna hade sålunda narrat
honom in i säcken en gång till, och nu tänkte de knyta igen
och hamra honom till tystnad.» Strindberg resonnerar ungefär
som Kielland, vilken var så gripen av indignation, att han
slutligen skrev predikningar i stället för romaner.
Det svävar något luftigt och glatt över dessa Strindbergs
historiska noveller, trots den melankoli och den pessimism, som
gömma sig i många av dem. Men indignationen uppträder
här endast som en på avstånd mullrande åska. Den förmörkar
aldrig himlen. Det vilar något äkta uppsvenskt över dessa
skildringar. Samma klara, enkla färger som över
Mälarlandskapet. Mörka furor i bakgrunden, blå sjö, gröna ängar. Det
är som såge man den blågula flaggan vifta mot en hög
himmel. Strindbergs konst erinrar i dessa noveller om Carl
Larssons. Den är lätt, lekande ocfy obesvärad, med skissens hela
friskhet och med något visst glättigt i de lustigt snirklade linjerna.
Det finnes i »Svenska öden och äventyr» något
romantiskt, som är besläktat med V. Hugos framställningssätt i Notre
Dame, en konstnär, som Strindberg nämnt som en av sina
läromästare. I novellen På gott och ont erinrar Nigels nedfallande
i bålet direkt om prästen Claudes nedstörtande, medan han
åser Esmeraldas sista dödsryckningar i galgen.
Det är den fantasi och lätthet, varmed händelserna äro
fabulerade, som utgöra tjusningen i dessa berättelser. Man gläder
sig åt de växlande scenerierna i Odlad frukt, som kulminera
med majfesten, där Sten för de lyssnande tärnorna sjunger sin
vackra, beslöjat melankoliska ballad, och man följer med känsla
den unge junkern på hans tunga väg genom livet. Den andra
berättelsen, En ovälkommen, får sin färg av den utmärkta
skildringen av vildmarkslivet. I Beskyddare bäres hela berättelsen
av den humor, som utstrålar från den puckelryggige
kanngju-taren, Mäster Påvel. i Utveckling av den präktiga motsatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
