Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - X. Strindberg uppträder som fransk författare. — Trötthet på utlandet. — I Bayern. — Hemsöborna. — Skärkarlsliv. — Dramatiskt författarskap. — Fadren. — Kamraterna. — Fröken Julie. — Dramatiska reformförsök. — Fordringsägare och Paria. — Strindbergsteatern. — Spår av mystik i hans diktning. — Nietzschestämningar. — Tschandala. — I Havsbandet. — Strindberg tar avstånd från naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
AUGUST STRINDBERG
så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade
och ban ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade
en förmåga att kunna sätta folk i gång, som trotsade allt
motstånd.» Dråplig är scenen, då Carlsson läser postillan för
gumman och i dagens text inlägger sina egna drömmar; hans försök
att vinna Ida utvecklar sig till ett helt drama, och frieriscenen
mellan honom och gumman återger mycket troget allmogens
uppfattningssätt. Centralpunkten utgöres av skildringen av
slåt-tern, under vilken Ida först är Carlssons räfserska, men sedan
avlöses av gumman Flod, vilket ger anledning till speord och
skämt från de äldre bondgubbarnas s;da. Slåttern slutar med
dansen på logen och de dansande parens lustvandringar i hagen.
Sedan firas bröllopet, en följd av scener, värdiga en
flamlän-dares saftiga pensel. Över alla dessa brokiga tavlor kastar
begravningen en nästan tragisk belysning, då pastorn ute vid
den öppna vaken läser ritualen, under det att fiskargubbarna
med skrovliga röster avsjunga den högtidliga psalmen.
I detta arbete har Strindberg för ett ögonblick glömt bort
sina egna lidanden för att skildra dessa fiskares och bönders
liv och död med en objektivitet och en humor, som dittills
varit honom främmande.
Strindberg var icke belåten med det sätt, varpå »Hemsöborna»
utgavs. Av hänsyn för publiken strökos åtskilliga repliker; i
den nya upplagan äro dessa intagna i noterna. Warburg
anmärker riktigt, att det varit bättre, om de ånyo insatts i texten,
där de utmärkt passa.
»Hemsöborna» fortsattes av en ny samling
skärgårdsberättelser, Skärkarlsliv, som utkom 1888. Strindberg satte icke
något värde på dessa berättelser — han ansåg nämligen, att
han icke fått tillfälle att skildra de mörka sidorna i
skärgårdsbefolkningens liv. För honom voro de icke naturalistiska nog,
och jag har hört honom i slutet av nittiotalet tala om, att han
hoppades en gång få återkomma för att giva en ännu sannare
skildring av skärgårdsfolkets tillvaro. Och dock är det långt ifrån
endast ljusa färger, som härska i tavlan. En brottsling skildrar en
av livets hemlighetsfulla tragedier, ett ytterst rått mord, som be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
