Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth - II. Biografiska data och utvecklingsgång. — Hans congenialitet med landskapet. — Tidigare författarskap. — Hans arbetssätt. — Hans dikter äro små tavlor. — Olika diktsamlingar. — Tillfällighetsdikter och fosterländska sånger. — Genremålningar och situationsbilder. — Landskapsbilder. — Slättens karaktär. — Episk diktning. — Slutkaraktäristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 66
a. u. bååth
belysningar över landskapet. I clairobscuren ligger just den
skånska slättens poesi. Dimman, som om höstarna vältrar in
från havet och sveper sina mjuka konturer kring de avlövade
träden, är för uppsvensken obegriplig, för skåningen en källa
till rika njutningar. Och så är det solen, som bryter igenom
denna fuktiga luft och åstadkommer bländande belysningar,
färgande himlen från skäraste rosa till de smaragdgrönaste
skiftningar och med solnedgångar av en prakt, som det uppsvenska
klimatet ej framalstrar. En annan skala av trolska belysningar
skapar månskenet i denna fuktiga atmosfär.
Slutligen spelar ljudet en bestämd roll i den skånska
slättens fysionomi. Det är svårt att säga, varpå det beror, men
det liksom fyller luften på ett särskilt sätt. Höres ljudet vidare
på slätten, där intet tar emot, eller klingar det gällare? Vilken
stämning framkallar ej hundskallet en afton på slätten? Hur
karaktäristiska ljudfenomenen i varje fall äro för slättlandskapet
framgår av, att de ryska steppskildrarna också alltid framtaga detta
drag. I slutet av sin berättelse »Sångarna» (En jägares
dagbok) målar Turgenjev slättens vida öppenhet genom två pojkar,
som ropa mot varandra från var sin sida av densamma.
Det var dessa olika drag i slättens väsen, som Bååth hade
öga för och förstod att skildra. Man kan visserligen anmärka,
att han stundom medtager för många detaljer och ej får dem
att smälta samman till en helhetsbild. Men i sina bästa dikter
av denna art är han en mästare. Och det karaktäristiska för
honom är, att han just framhäver de typiska dragen i
landskapets fysionomi, de bördiga åkerfälten med den jämnhöga
vajande säden, den vita kyrkan med sina gavlar och röda tak,
den halmtäckta bondgården, pilevallarna, de sträckande fåglarna.
Kanske målar han också helst landskapet i solljus och
sommarfägring, allt det milda och lena, som stämmer så
utmärkt med hans eget soliga väsen:
Vill, vad ditt folk är värt, du känna,
vill du det se i dess hjärtegrund,
skåde du ut från kyrkobacke
mitt i en solig middagsstund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
