Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
en karaktär endast genom att kasta en blick pä ett ansikte». Han
såg tvärs igenom personen och anade strax hans livs historia.
Denna förmåga hade också Victoria Benedictsson. I sin dagbok
berättar hon, att hon under sin vistelse i Köpenhamn 1885 en
dag fick besök av författaren Esmann, som debuterat med sin
novellsamling »Gammel Gæld». Ock så skildrar hon besöket:
»Den inträdande var en pojke. Jag skulle nästan hellre
vilja säga ett barn, så litet manligt hade han hos sig. Det
tunna svarta håret var rakt, kammat ned i pannan och
kortklippt. Det var ett blekt, tunt ansikte, med en hy som syntes
genomskinligt fin, en hög panna, där ådrorna skymtades under
huden — en egendomligt naken panna, som man helst finner
hos dem, som börja bli skalliga. Han var klädd i en
onaturligt lång överrock, knäppt ända upp till hakan med två rader
knappar. Den kom det smärta, det smidigt kraftlösa hos denna
figur att ännu mer falla i ögonen. Han försvann i denna röck,
vars ärmar hängde ut på de magra händerna. — Jeg er
Esmann.’ — ’Det var snällt ni kom.’ Jag räckte honom min
hand, i vilken hans försvann. Han hade en liten välljudande
röst, han talade fort och lågt. Dä han fått den långa
barnrocken av, slogo vi oss ned. Jag i schäslongen, ban på
min fordran plats vid bordet. Mitt halvfärdiga brev låg som
då jag kastat pennan. Vad han var nyfiken! Det var som
ögonen oemotståndligt dragits åt sidan till detta brev. Jag
sade honom, vem det var till. Och som han frågade om allt
möjligt, om vad jag håller på med, om mitt sätt att arbeta.
Omöjligt att få honom in på eget område. Hans ögon äro
lika en ödlas. Hela människan påminner därom. Den mjuka
smala kroppen, de magra, långa händerna med sin tunna hud;
jag kunde krama dem till intet i ett enda grepp av mina.
Denna breda mun med tunna läppar är också ödlans, men
framför allt dessa ögon. Halvslutna, stora; glänsande bruna;
blinkande vaksamma; sluga. Kallt blod och uppdriven
intelligens, stark fantasi och liten livskraft. Lysten efter att uppleva
något och alltför skeptisk att kunna leva livet sunt och
naturligt. Andlig förfining. ’Aandsaristokrat’; där är mannen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
