Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
2 2 1
Elektra begagnade emellertid kryckor fast med »spänstigt behag»
och »skorrade på bred skånska».
Det verkade säkert upplivande på Ernst Ahlgren att vistas
i Stockholm med dess intellektuella umgängesliv, men hennes
slutomdöme om staden är rätt reserverat. »Stockholm är just,
vad jag väntat. En stor skvallerhåla. Och de litterära
storheterna äro små, ihåliga, futtiga.»
Långt bättre trivdes hon i Köpenhamn, vars friare secler och
uppfattningssätt låg hennes skånska natur närmare, där livet
pulserade rikare och var mindre stelt och gammaldags än i den
uppsvenska ämbetsmannastaden. Och där sammanträffade hon
med Georg Brandes, vilken kom att spela en så stor roll i
hennes liv och utveckling.
1887 pågick i Danmark den stora sedlighetsdiskussionen, i
vilken Brandes angrep den äldre asketiska kvinnorörelsen, som
sekunderades av Björnstjerne Björnson m. fl. Ernst Ahlgren
delade visserligen ej i allo Brandes’ meningar om den fria
kärleken, men i en artikel om Sccdligheds-Terrorismen paa svensk
Grund, som stod att läsa i Politiken den 13 sept. 1887,
hävdade hon den fria rätten att yttra sin mening utan att
betraktas som en förbrytare.
Ären 1887 och 1888 gjorde hon ett par resor till Paris,
som märkbart upplivade henne, så länge de pågingo. Dessa
hennes sista år äro i både inre och yttre mening de rikaste i
hennes liv, och allt tydde på att hon skulle utvecklat sig till
att bliva en av Sveriges intressantaste och mest betydande
prosaförfattare.
Men det blev icke så. Starka makter höllo på att inifrån
sönderfräta hennes livsnerv. Få av de personer, som läste
hennes berättelser med deras friska och klara blick på livet, anade
väl, att författarinnan bar på en djup leda vid tillvaron. Och dock
var detta fallet. Just under dessa år, då hon efter långa inre
strider äntligen käncle sig buren framåt mot ett allmänt erkännande,
etsade sig melankolien allt djupare in i hennes själ. Vissa av
hennes berättelser från de sista åren bära tydligt vittne om,
vilka själsstrider hon genomkämpade och hur hon ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
