Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
2 2 1
skap, och han sargade mitt hjärta — som ett okynnigt barn —
bara därför att han såg det klappa.»
Den djupaste orsaken till detta söndersplittrade
sinnestillstånd låg utan tvivel i ärftligt påbrå. Fadern hade företagit
ett misslyckat självmordsförsök, och själv hade hon ju under
första åren av sitt äktenskap gjort detsamma. I slutet av
70-talet finner man i dagboken sådana uttalanden som följande:
»29 oktober 1878. Ack, en snabb, lätt död. Det vore det
bästa på jorden. — — 1 november. Jag tänker allvarligt på
självmord».
Men många olyckliga omständigheter medverkade.
Sjukdomen hade brutit hennes fysiska krafter och gjort det omöjligt
för henne att arbeta med den energi, som hon önskade. Hon
misströstade om sin framtid som författarinna. Hon led under den
fattigdom, som är nästan alla svenska författares lott, och
kämpade mot svåra ekonomiska bekymmer. Ett stipendium, som
svenska kvinnor ärnat överlämna åt henne på ett par tusen kronor,
fick hon icke, bl. a. därför att hon skrivit en misshaglig artikel
i »Hemvännen» (dec. 1887) om Georg Brandes som föreläsare.
Allt detta pinade henne, fyllde henne med kval och ängslan.
I detta upphetsade tillstånd blev dödstanken henne övermäktig.
Till allt detta sällade sig så en kärlekshistoria — den som
hon antytt i »Ur mörkret». Hon hade nått till kvinnans farliga
ålder, då hon, som dittills aldrig fått tillfälle att slösa sin ömhet
på en man, greps av en lidelsefull kärlek till en författare, som
hon högt beundrade. Hon såg visserligen, eller tyckte sig se,
att hon ej betydde något djupare för honom. Men hon kunde
icke slita sig lös.
Skildringen av hela denna kärlek återfinnes i Axel
Lundegårds roman Elsa Finne, vars första del ger en något fadd
skildring av hennes ungdom. Den senare delen utgöres av
hennes egna anteckningar, som väl kunde förtjänt ett bättre öde
än att tjäna som fortsättning till en något pomaderad damroman.
Jämte Strindbergs självbiografier utgör denna bekännelse en av
den nyare svenska litteraturens egendomligaste skrifter, en djupt
gripande skildring av den erotiska konflikt, som för henne slutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
