Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
ernst ahlgren
En annan flicka skulle ha blivit rädd och blivit beskedlig, när
han nöp henne. Ha, ha, ha! Det fanns allt gry i mig på den
tiden ändå. Men vilken självbehärskning krävdes det icke av
den unga damen att kuva denna natur. Nåja, allt som nu ser
ut som romantik är endast genombrott av denna från
ytterlighet till ytterlighet sig kastande natur.»
Det var denna romantik, som hon sökte få fram i
ungdomsdiktningen, men den blev då endast till reminiscenser, hon
mäktade ännu ej giva denna trängtan en personlig form. I
hennes dagboksanteckningar finnas emellertid flera utkast, som
visa, att hon alltjämt strävade med liknande ämnen (Francesca
Cervani). Först i de skisser hon skriver under sin sista kris,
»Förbrytarblod», »Livsleda» och »Ur mörkret», har hon lyckats
att punktuellt blotta dessa de djupare lagren av sitt själsliv.
Hade hon levat, kunde man säkerligen väntat, att hon skulle
gått längre på denna väg och skapat gestalter av en vidd och
storhet som aldrig förr.
Victoria Benedictssons författarskap blev endast ett
brottstycke. Hon är fängslande som författarinna, kanske ännu mer
fängslande som kvinna och personlighet. Om sig själv yttrar
hon en gång: »Jag är som ett skånskt pilträd mot fina
drivhusväxter». Liksom Strindberg betonar hon gärna nästan för
mycket, att hon tillhör folket. Hela sitt liv har hon strävat
efter att komma ifrån det konventionalismens snörliv, i vilket
Evas döttrar voro innestängda, att bliva en fri, sann, naturlig
varelse, en frigjord adelskvinna, som rörde sig utom och över
de vanliga fördomarna.
Det är vackert att se hennes bild återstråla i breven till
styvdottern Matti, som hon uppfostrat efter sitt sinne. Fullt
uppnådde aldrig Victoria Benedictsson denna fria naturlighet,
som hon kämpade för. Kampen hade varit för svår. Hon är
för sluten, för misstänksam, för kärv mot omgivningen och i sina
uttalanden stundom för bitter eller cynisk. Dylika drag äro
märken efter striden.
Det ligger nära till hands att göra en jämförelse mellan
Fru Leffler och Ernst Ahlgren. Bägge ryckas med av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
