Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson - III. Äktenskap och avflyttning till Tyskland. — Nya stämningar. — Nietzsche. — Ung Ofegs visor. — Rembrandt als Erzieher. — Övergång till katolicismen. — Naturalistiska berättelser. — Ola Hansson som kritiker. — Senare diktsamlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ola hansson
301
alltför drastiska humor spela över allt och alla, över stadens
små borgarsjälar och folkhögskolans halvbildning.
Vi se således, huru Ola Hansson under dessa år med stor
receptivitet anammar de nya riktningarna i samtidens kultur
och gör sig till en entusiastisk förkunnare av dem. De ta sig
också uttryck i hans egen diktning, men utan att i djupare
mening förändra dess väsen. Det kraftigaste produktiva utslaget
av Nietzscheanismen utgör »Ung Ofegs visor», tanken om
bondeståndet som frälsande samhällsmakt ur tidens materialism går
periferiskt igen i vissa av hans prosaskildringar som »Resan
hem»; katolicismen tyckes hava gått hans diktning spårlöst förbi.
Och man förvånas obestridligen över att samme man, som 1892
reagerat så starkt mot materialismen i skönlitteraturen, ett par
år senare framträder med romaner som »Resan hem», »En
uppfostrare» och andra liknande realistiska berättelser i god
åttiotalsstil. Trots alla kriser erbjuder Ola Hanssons diktning i
det stora hela samma linjer som tidigare. Hans styrka ligger
alltjämt i belysandet av det instinktiva i människonaturen, av själens
skymningsriken, i att frammana »stämning» för att begagna ett
ord, som åttiotalet nästan skapat eller åtminstone använt i en
betydelse och ett omfång, som det aldrig tidigare brukats.
Denna intellektuella rörlighet vittnar emellertid om en allt
för stor känslighet, man skulle nästan vilja säga retlighet. Det
kan förefalla, som om skalden saknade andlig ryggrad. Alla
principer äro för honom svävande. Intrycken hava nästan varit
flera, än han kunnat smälta. Som fjärilen fladdrar efter den
senast utsprungna blomman, jagar Ola Hansson otillfredsställd
efter skönhetens nya uppenbarelseformer. Det ligger något av
ständig renegat över hans väsen. För de riktningar han
genomlevat har han endast kvar sitt förakt. Han finner aldrig ro
och vila i nuet, utan lever ständigt i framtiden. Han erbjuder
i detta avseende likhet med August Strindberg, ehuru han saknar
Strindbergs vitala och intellektuella jättekrafter.
Denna brist på jämnvikt präglar också ofta Ola Hanssons
kritiska uppsatser, som eljest utmärka sig för varm poetisk
uppfattning. Redan i »Litterära silhuetter» (1885) gav Ola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
