Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32°
naturalismens utbredning 3 i 9
teologie professor Rudin och lektor Personne. Som ordförande
fungerade stud. Mauritz Hellberg.
Diskussionen inleddes av V. Carlheim-Gyllensköld med en
översikt av sedlighetsidéens uppkomst och historiska utveckling.
Han framhöll de moraliska begreppens relativitet och slutade
med en granskning av de moderna uppfattningar i
sedlighetsfrågan, som funnit sitt uttryck i skönlitteraturen. I den följande
diskussionen, som först slutade kl. r/2 12 på kvällen, sedan den
fortgått i fem timmar, uppträdde en mängd talare av högst
skiftande meningar. ’ I stort sett låta de dock särskilja sig i
två grupper. Den ena representerades av teologerna, vilka med
professorerna Rudin och Johansson i spetsen naturligtvis
hävdade den härskande asketiskt-kristliga uppfattningen av
äktenskap och celibat. Den andra utgjordes av talare, som yrkade
på friare former och som ansågo, att en på kärlek grundad
förbindelse var moralisk och tillåtlig,’vare sig den var
sanktionerad av staten eller icke. Att döma efter det officiella referat,
som verdandisterna under den följande striden utgåvo, fördes
diskussionen på alla håll med allvar och värdighet, om också
ett eller annat upphetsande ord fälldes, som ju vanligen sker i
en livlig debatt.
Ett undantag i detta avseende utgjorde dock en person,
som då var fullkomligt obekant även för verdandisterna, men
som sedan blivit så mycket mer beryktad för sina teorier om
»småmord» och andra dylika framtidsideal. Det var litteratören
Hinke Bergegren. Han tyckes hava uttryckt sig med en viss
drastighet och cynism, som gjorde ett obehagligt intryck på
många, kanske de flesta av de närvarande. Otto v. Zweigbergk,
som skrivit Verdandis historia under de tio första åren av dess
tillvaro, yttrar emellertid, att inom Verdandistkretsen var
tillfredsställelsen med det första försöket allmän. »Och man var
ense om, att diskussionens förtjänst låg just däri, att de olika
riktningarne varit så pass fullständigt representerade. Ur denna
synpunkt ansågs även herr Bergegrens uppträdande som en
vinst för diskussionen — trots absurditeten i hans ståndpunkt
och hans krassa framställningssätt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
