Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verner von heidenstam
7 3
Liksom Goethe i »Faust» har Heidenstam i »Hans Alienus»
sökt teckna mänsklighetens ideala kamp, dess ständiga strävan
mot något högre. Hans Alienus’ växlande öden stå såsom
symboler av människoandens olika utvecklingsstadier. Men idealet
kan icke förverkligas, Hans Alienus står vanmäktig inför sin stora
uppgift. Hans dröm slocknar. Han var en son av 1800-talets
brytningstider; hans livsnerv, hans »naivitet» var anfrätt därav.
Det estetiska värdet av denna tankedikts olika partier är
mycket växlande. Ungdomslivet i Rom är en besynnerlig
blandning av fantasteri och torftig verklighetsskildring, som knappast
intresserar. I Hades äro scenerna med Abu-Rasaks döttrar
utomordentligt livfulla, nästan grekiska i sin skälmaktiga
uppsluppenhet. En praktfull skildring är också, hur Hans Alienus koras
till hövding vid Bels tempel, och vissa av scenerna med Sardanapal
och Ahirab ha djup poetisk inspiration. De övriga skildringarna
från underjorden äro utan något större intresse. Författaren har
knappast levande sett i sin fantasi, vad han målar. Det sista
partiet, hemkomsten, har blivit bokens starkaste, framsprunget
ur skaldens egen uppflammande längtan och kärlek till
fädernejorden. Han har här gett en borgerlig miljöskildring och en
vackert tecknad studie av kampen mellan fader och son.
»Hans Alienus» står som avslutningen på det första skedet
i Heidenstams diktning och som inledning till ett nytt. Det är
ännu hans ungdoms protest mot en tom och livsförödande
tidsanda. Alltjämt är författaren en resenär, men mindre i
verklighetens än i drömmarnas och idéernas värld. Men hela protesten
har fått en fördjupad form. Det är icke livsglädjen, som Hans
Alienus åtrår, utan den ideala livsfullkomningen. För första
gången pekar även skalden tydligt tillbaka mot det förflutna. Det
är bakom historiens förlåt, som han hädanefter kommer att söka
sanningen. Diktens sista parti, hemkomsten, visar framåt mot
denna nya nationella idékrets. Troligen har Heidenstam under
arbetets gång själv förändrats (liksom t. ex. Schiller under
utarbetandet av »Don Carlos»), Detta förklarar delvis de
förskjutningar i planen, som kunna iakttagas i den färdiga dikten, de
många små och stora motsägelser, som förekomma. Det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
