Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82
hjalmar söderberg
uppfattas. Vore boken en tendensskrift gent emot samhällets
jurisdiktion, skulle väl icke detta »mord», såsom nu är fallet,
ha blivit gjort förgäves både för honom själv och för den unga
kvinna han velat befria. Däremot kan med skäl ifrågasättas,
om denna egendomliga sammansmältning av naturvetenskapsman
och dekadent estetiker utfallit helt lyckligt.
Hjalmar Söderbergs nihilism kulminerar i dramat Gertrud
och i romanen Den allvarsamma leken. I båda dessa arbeten
är det den stora lidelsen, som framställes. Gertrud är
konstnärinna, sångerska, men hon är framförallt »la grande
amou-reuse», och hon påminner icke så litet om vissa av Ibsens
hjältinnor. Hon har först älskat skalden Gabriel Lidman, men då
hon kände att dennes kärlek splittrades mellan henne och
»verket», lämnade hon honom och gifte sig av yttre skäl
med politikern Gustav Känning. Efter några års äktenskap
gripes hon av kärlek, den åldrande kvinnans kärlek, till en ung
musiker, för vilken hon endast är ett tillfälligt äventyr och som
bedrar henne. Hon står då ensam och övergiven och kan
sammanfatta sitt livs erfarenhet i de ord, som stå som dramats
motto: »Jag tror på köttets lust och på själens obotliga
ensamhet».
Detta drama har ett par starka scener och en utmärkt
dialog. Det har också uppnått en berättigad framgång. Men
den tragiska konflikten är för tunn och overklig, och den stora
lidelsen, som skall uppbära dramat och driva handlingen framåt,
har icke blivit förkroppsligad i Gertruds gestalt.
Det är ett besläktat ämne, som Hjalmar Söderberg behandlar
i »Den allvarsamma leken». Hjalmar Söderberg har här velat
framställa dels den demoniska kvinnan, som omättlig i sin kärlek
går från man till man, samma kvinnotyp, som Shakespeare låter
oss skymta i sonetterna som »the dark lady», och som han
skildrar i »Antonius och Cleopatra» (Hjalmar Söderberg antyder
själv likheten), dels har han velat visa, huru hon utvecklats och
blivit detta demoniska väsen. Här framträder som förklaring
ett betraktelsesätt, som man även eljest finner företrätt hos
Hjalmar Söderberg. Lydia är först en varmblodig, naiv flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
