Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
bet; utan denna från ungdomen härdade kropp hade han icke
kunnat stå ut med det oerhörda arbete och de lidelsens
stormar han genomgått. Men denna fysik hade dock sina veka
punkter och farliga dispositioner. Strindberg talar själv om
de anfall av raseri och förstörelselusta, som redan i barndomen
kunde komma över honom. Utan tvivel var han nervöst
belastad. Under senare år voro hans nerver ofta så upprivna,
att han ej kunde gå över ett torg eller åka i en järnvägsvagn
utan att känna besynnerliga symptom.
Strindberg var en natur full av motsatser. Känslig och
hård, älskvärd och hänsynslös, naivt troende och full av misstro,
våldsam och lidelsefull men också kallt beräknande. Han
tillhörde denna under de sista båda seklen stora familj av
känslomänniskor, som våldsamt bryta mot traditionerna, endast litande
på sina egna inre upplevelser. Det är i denna linje av stora
andar, som sträcker sig från Rousseau ned till Tolstoy, som
han har sin plats, och han är i sin oerhörda och hänsynslösa
individualism en av de mest utpräglade. Han verkar nästan
som ett naturväsen i sin obundna kraft, oemottaglig för all
dressyr och nästan misstrogen mot all bildning.
Mången som bedömer Strindberg efter hans skrifter eller
kanske ännu oftare efter kritiska uttalanden om dessa, kan lätt
få den föreställningen, att han var en hård, rå och hätsk natur.
Men detta är en missuppfattning. Det ursprungliga draget var
en rent kvinnlig vekhet, en nästan anormal känslighet. Som
barn var han en stor beundrare av H. C. Andersens sagor, så
typiska för sextiotalets förfinade humanism och idylliska
uppfattningssätt. Han glömde dem heller aldrig. Något av den
danska skaldens på en gång barnsliga och skarpt realistiska
sätt att se på tingen och omskapa dem i fantastiskt ljus dröjde
alltid kvar i hans egen diktning och slår särskilt tydligt upp
i »Lycko Pers resa», i »Sagorna» i hans senare dramer som
»Advent», »Svanevit» och »Påsk». Denna barnsligt skära,
sagolika tolkning av tingen, som vittnar om hans inneboende behov
av skönhet och harmoni, bryter ofta på någon punkt igenom
hans eljest så mörkt naturalistiska skildringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
