Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING
3 1 5
på den gamla jorden. Människorna hava kastat de vanprydande
kläderna, deras kroppar räta ut sig och återvinna urtidens
styrka och skönhet.
När Fröding skrev dessa dikter hade han redan gjort upp
med världen. Han visste, att han var »en grop med utbränt
kol av innebrända lustar». Han har skildrat sig själv i det
ögonblick, då han tar avsked av livet, i de båda dikterna Ett
gammalt bergtroll och Fredlös. Den förra är burlesk i tonen;
mästerligare än väl någonsin förut har han här givit liv åt en
av dessa gamla trollgestalter. Men under trollets drag
igenkänna vi honom själv. Groteskt har han utmålat sin klumpiga
bortkommenhet och sin längtan efter den fagra prinsessan med
lingult om hjässan. Långt bittrare är dock »Fredlös», den
utgör kulmen av alla dessa dikter, i vilka Fröding, som i
»Blixten», i »Jägar Malms hustrur» skildrar den samhällsodugliges
och utstöttes liv — hans eget liv. »Fredlös» är rätt och slätt
landstrykaren, där han står på vägen, försupen, hemlös och
frusen, med trasiga byxor och skor, och skådar in mot
bröllopsgården, evigt dömd att stå utanför.
I detta ögonblick, då Fröding känner, att allt brister sönder
i hans själ, glider tanken tillbaka till barndomens sagoskatt, till
»Tusen och en natt», vari systern invigt honom i deras
syrén-grotta. Och han frammanar Aladin, som redan Oehlenschläger
gjort till bärare av geniets gudagåva. Ännu en gång finner
han ett plastiskt uttryck för splittringen inom honom själv.
Som en dåre raglar prinsen ner för gatan, levande i sin dröm
om Lampan, den förlorade, och mumlande sina
besvärjelseformler, under det att folkets krassa rop genljuder bakom honom.
Lampan är borta för alltid, men han drömmer sig ännu som
dess mäktige ägare.
Det finnes något Hamletsartat i Prins Aladins gestalt —
ett drag, som även eljest här och där sticker fram i Frödings
diktning. Man kan spåra det långt tillbaka. Det existerar
redan en hemlig förbindelseled mellan Hamlets livsfilosofi
och Agust Kallsons, bägge dölja de sin brist på vilja och
handlingskraft bakom narrkåpan och gycklareminen. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
