Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING
3 1 5
I de medeltida dikterna tolkades denna legend på
mångahanda sätt. Men alla dessa tolkningar kristalliserade sig kring
en gemensam uppfattning, att Gral var den kalk, vari blodet
från Jesu sår uppsamlats. I Frödings dikt blir Gral till en
symbol för den »ljus- och livingjutande urkällan», den är
enheten bakom livets splittrade krafter, försoningen mellan
motsatserna och de gamla dualistiska begreppen om gott och ont.
I allt levande döljes en stråle av den heliga Gral. Men Gral
kan endast finnas och formas av den övermänniska, om vilken
Fröding drömmer, som är »älskad av Gud som av Satan» och
vilken djärvt stormar himlar och helveten.
Denna Graldiktning betecknar ett nytt och sista stadium i
Frödings diktning. Det betraktelsesätt, som här möter oss, kan
emellertid spåras långt tillbaka. Redan i uppsatsen »Om
humor» hade han sökt genomtränga motsatserna, och ban fann i
humorn tillvarons försonande element. Fröding var tidigt en
trött man, som mycket lidit och grubblat över sitt eget väsens
motsättningar. Detta gjorde honom i andens värld mild,
förstående, genomträngd av en djup humanitet. I »En fattig
munk från Skara» hade Fröding tidigt predikat
fördragsamhetens lära i tydliga ord:
Det är icke sant som jag lärde förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går
och ingen är get och ingen får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
I andra dikter som »En syn» reser han sig i trots och
förnekar människans ansvar för sina gärningar, »Den evige juden»
förkunnar, att något är på tok där uppe, världsförloppet
utvecklar sig galet, någon smusslar in ett fel i väven, »som till
helgon gör oss eller skarn». I »Stänk och flikar» hävdade ban,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
