Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - § 163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det skull med en trotsig bölja
Öfwer wåra hufwud gå:
In til hjärtats rötter skölja
Och på trones grunder slå:
Det i wreden stötte kull
Sjelfwa själen med wår mull.
Men Han ware ewigt ärad,
Som är skölden för wårt bröst:
Den, som trycks och är förfärad,
Lämnar Han ej utan tröst:
Han tar rofwet med sin hand
Från wår glupska fiends tand.
Såsom foglen ur sin snara
Flyr, åt sin förlossning glad:
Om sin öfwerståndna fara
Sjunger mellan gröna blad;
På det sättet har wår själ
Sluppit utur snaran wäl.
Snaran är nu söndergången,
Den wår owän knutit har:
Och wår själ är fri, som fången,
Och i garner snärder war:
Själen är nu worden fri
För wår fiends raseri.
Han, som jordens rund betäcker,
Och åt Hafwet bomar gedt:
Han, som Himlens hwalf utsträcker,
Och åt stjernor wäg beredt;
Han är Gud, Hans helga Namn
Är wår tröst, wår hjälp och hamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
