Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- § 166
- § 167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds barn på samma sätt
Sig ofta gråter mätt
Och sina tårar sår
I nödens djupa får:
Dess wäg är swår och ängslig; men
På slutet kommer Himlens wän
Med rika kärfwar glad igen.
§. 167.
De blefwo således med frögde sång förde från
sit fängelse, såsom segrande från en öfwerwunnen
strid, och de wisste ännu ej den sorg, som Tullii
död dem förorsaka skulle. Ventidius, som ej
wille, at denna oförmodeliga sorg skulle aldeles
förtrycka dem, då de nyss woro med nog tröttade krafter
komne utur denna faran, hade dragit den omsorg,
at ingen af deras wänner hade under wägen
tilfälle at oroa dem med denna bedröfweliga
efterrättelse. Han förde dem til sit hus och wille där på
något sätt bereda deras sinnen, at kunna med så
mycket större tolamod mottaga detta hårda
olycksslag. Han wisade all möjelig sorgfällighet at
wederqwecka deras kroppar, som af köld och hunger,
så wäl som räddhoga och ängslan, troddes wara
afmattade, och lät frambära alt det, som tycktes
därtil wara tjänligt. Jämte det han betygade sin
fägnad däröfwer, at de lyckeligen blifwit hulpne
utur denna dödsfaran, och likasom får risne utur
wildjurets käftar, talade han med dem om de
sorger och olyckor, hwaraf det människliga lifwet
synes wara en sammanhängande kädja. Han
trodde wäl, det en själ, som älskade dygden, kunde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:16:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mjhthecla/3/0421.html
