Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till att Livijn begaf sig till Lund och icke till Upsala för att
studera.
Den 29 september 1800 satte han sig på kärran, men
först aftonen den 8 oktober anlände han till universitetsstaden;
han hade nämligen under resan ett par gånger stannat öfver
hos släktingar och goda vänner. Första natten låg han hos
sin farbroder krigsrådet Clas Livin i Säby, där han nästa dag
besåg kyrkan med det Wittingska grafkoret, hvilket särskildt
slog an på honom. Han såg också där Jönköpings regemente
excercera, liksom han i Vickstad hade fröjden att få se ett
kompani af Smålands kavalleri. Han hyste vid denna tid
mycket intresse för krigarelifvet och drömde i hemlighet om
att gå i utländsk krigstjänst, utföra stora bedrifter och blifva
general, öfver hufvud var resan oblandadt angenäm, ända
tills han kom till Elmhult, där nattkvarteret var dåligt. I norra
Skåne fick han följe med en löjtnant Sjösten, med hvilken
han for igenom Qviinge och Wram; på vägen dit erhöllo de
båda resenärerna en häst, som de måste leda, och i Hörby
predikade en dålig präst. För Livijn liksom för alla
uppsvenskar började således obehagen, när han kom till Skåne.
Lund var en stad af nästan landtligt utseende. De små
korsvirkeshusen voro ofta täckta med halmtak, och
slingerväxter kröpo uppför murarne. Vidsträckta trädgårdar med
yppig grönska utbredde sig mellan husen. Kastanjer,
valnötsträd och lindar skuggade gator och torg, där får och svin
ströko ikring dagen i ända, och korna i långa rader morgon
och afton tågade från och till betet, styrda af ”hyrarnes”
skramlande ringsfafvar och hornlåtar.
Midt i staden låg domkyrkan. Sedan Upsaladomen
brunnit 1702 hade den, som Gjörwell säger, ”ej sin like i
hela Sverige, hvarken till storlek ej heller till invärtes
monumenter”. Halft förfallen verkade den endast så mycket
ålderdomligare och mera romantisk.
Norr om domkyrkan låg studenternas samlings- och
promenadplats, Lundagård, omgifven af murar, med ståtliga
kastanje- och lindalléer. Inom denna omhägnad fanns äfven
den botaniska trädgården, rik på sällsynta växter och* med ett
litet orangeri i tidens franska stil. På den södra sidan låg
universitetshuset, om hvilket man sade, att ”det ligger så väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
