Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV.
Clas Livijn i Upsala.
Efter Livijns hemkomst till Högby träffades fadern af ett
nytt slaganfall, och den 27 juli på morgonen började
dödsarbetet; på eftermiddagen reste Clas efter läkaren, men när
han kom hem på natten, hade fadern utandats sin sista suck.
Det var ett hårdt slag för sonen. ”Gifve Gud att jag
aldrig kommit hem,” utbrister han under det första intrycket
af de sorgliga scenerna. Livijn var innerligt fästad vid sin
fader och glömde honom aldrig. Flere år senare skref han
till Hammarsköld, att näst fadern älskade han ingen som
denne.
Ofta besökte han faderns graf. En gång under
sommarens lopp stod han där med systern Lena. Han ”påminte
henne om åtskilligt, som jag tyckte passa vid detta tillfelle”.
Han kände det redan, som om han trädt i faderns ställe och
skulle ansvara för de yngre syskonen.
Systern hade vid grafven planterat ett par askar, hvilka
skuggade öfver den enkla urnan, som prydde kullen. Ett par
år senare har han i en elegi sökt tolka de känslor, som
besjälade honom i faderns närhet. Dikten är ej otadlig, men
den bäres af en egendomlig tidsstämning, en viss fläkt af
Ossians anda går igenom den, och känslorna äro äkta.
Särskildt den andra och den sista strofen äro vackra och
gifva en trogen bild af faderns gestalt, sådan han återspeglades
i sonens sinne:
Ej din graf med marmorns konstverk prålar,
Låg den är liksom din ringa lott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
