Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emellan, förjagar trollväsendena, och Magnus dör i dennes
armar.
Det problem, som Livijn sysslade med i detta drama, låg
vida öfver tjugufemåringens krafter. Knappast någon skulle
väl i detta ögonblick varit i stånd att utföra det. Under alla
förhållanden förutsatte det större lifserfarenhet och kraftfullare
fantasi, än Livijn ägde. Man kan icke heller förvånas öfver,
att han icke lyckades. Redan Hammarsköld anmärkte, att det
behöfdes mera kolorit öfver föredraget, mera lyrisk hänförelse
och glans, och han rådde Livijn att låta Atterbom och Sondén
härutinnan bistå sig. Men det hade fordrats långt mera, för
att ämnet skulle kommit till sin rätt. Den kärlek, hvilken
förenar Magnus och Hafsfrun, äger intet af passionens storhet,
den liknar den epikureiska låga, hvilken är så typisk för 1700-
talet och som i svensk poesi återfinnes i Wallins, Valerii och
Franzéns sällskapsvisor och kärleksdikter.
Hulde sångare! Jag säger,
Hvar din flickas rosenläger
Vinkar dig i nöjets famn;
Och der hennes milda anda
Sig med vestan kännes blanda
För att svalka nöjets hamn.
Hafsfrun erinrar alltför mycket om de små borgerliga
mamseller, som besjungas uti dylika kväden, och äfven själfva
versen har åtminstone i vissa partier någonting alltför smånätt
öfver sig. Hafsfrun borde i stället verkat som ett naturväsen,
och hennes kärlek borde varit präglad af lidelsens eld. Den
borde utmålats som en rent demonisk makt, full af ljuf längtan,
bräddad af vällust och sättande döden som insats i spelet.
Äfven det himmelska elementet i dramat, som representeras
af ängeln, borde fått en bredare plats och fylligare utmålning
och satts i skarpare motsats till naturväsendenas uppträdande.
Livijn har till fullo insett, att kärleken borde utmålas
demoniskt, men han har icke haft kraft att göra det. Man saknar
därför den brusande vilda naturlyrik, den vågornas trolska
makt, hvilken borde sjungit genom dramat. Det är kanske
först Richard Wagner, som i Tristan och Isolde lyckats nå
upp till dessa höjder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
