Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var meningen, att Hafsfrun skulle följts af en ny
opera af samma romantiska karaktär, Strömkarlen, till hvilken
Eggert skulle satt musik. Livijn skref på den 1810. Valet af
ämne vittnar om säker och fin instinkt. Den nordiska folktron
har väl knappast någon annan gestalt, som bättre lämpade
sig för ändamålet än den demoniska näcken, hvilken med sina
trolska toner lockar mänskobarnen ned till sig i djupet. Ämnets
likhet med Hafsfrun torde icke närmare behöfva påpekas.
Men det väntar ännu i dag på en svensk skald och en svensk
kompositör, hvilka i förening kunna skapa en pendant inom
poesien och musiken till Josephssons mästerliga målning. Af
Livijns drama finnas endast några korta utkast och en plan.
Ett par strofer, som obestridligen förråda en högre lyrisk
flykt, än man påträffar i Hafsfrun, må här citeras:
Högt klinge min harpa på brusande vågor
Och prise de rena och eviga lågor,
Som flamma i menskornas dödliga bröst.
En gnista af gudomen, emnad och gifven
Att lysa opp farten bland agget och kifven,
Och lofva dem sällhet och skänka dem tröst.
Guds ande, som strömmar ur vishetens floder
Och blåser opp lif i de bildade stoder,
Och fastknyter skapelsens skönaste band,
Som glänser i ljuset, som darrar i ljuden,
Som tronar i templet, som tjusar hos bruden
Och dagas för menskan i kärlekens brand.
Ett annat intressant operaprojekt sysselsatte Livijn år
1813. Under läsningen af Snorre Sturlasson fick han
nämligen plötsligt klart för sig, att sagorna om Vanlander, Visbur
och Domald, förträffligt lämpade sig för en triologisk opera.
Idéen var storartad, men Livijn hann aldrig längre än till
planen och några utkast af operan Visbur. Äfven i denna
skulle det öfvematurliga intagit ett bredt spelrum.
Livijns sista musikdrama, operetten Berggubben, (2
akter) tillhör ett senare stadium i hans lif, men ansluter sig
dock i så många afseenden till hans ungdomsdiktning, att det
här må anföras. Den skrefs 1817 för att ge ungdomsvännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
