Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5. Polemiska dramer. Slutligen har Livijn efterlämnat
större och mindre utkast till en serie polemiska dramer, dels
af litterärt, dels af politiskt innehåll. 1 Polyfem lästes åtskilliga
dylika skämtstycken t. ex. ”Rimmarbandet” af Atterbom. De
blefvo senare ytterst vanliga i den svenska tidningspressen
ända fram på 30- och 40-talen. Livijns Den segrande
känslosamheten, troligen också Upplysningen och Ceremoniel vid
triumftåget voro afsedda för Polyfem. I Hobergsgubben
(1813), ett satiriskt sångspel, och i Nero (1818) ärnade han
parodiera Leopold och andra akademiska författare.
Skomakare Petters ankomst till underverlden samt ett par andra
fragment beröra politiska förhållanden omkring 1819—1820.
Intet af dessa dramer är fullbordadt, och då de dessutom icke
erbjuda något särskildt intresse ifrån dramatisk synpunkt, är
det icke skäl att här utförligt dröja vid dem.
Livijns dramatiska ungdomsförsök vittna om liflig
uppfattning, snabb receptivitet, stor idérikedom. Tyvärr
fullbordade Livijn icke många af sina förslag. Detta berodde
kanske icke minst på bristande tid. Han klagar ständigt öfver,
att han af praktiska göromål blef afbruten. Så svarade han
t. ex. på Hammarskölds anmärkning angående motsägelserna
i karaktärerna i dramat Torkel Knutsson, att ”orsaken är den,
att jag håller opp en tid och sedan arbetar, hvilka intervaller
skada förbannat; och likväl måste jag det, ty min tid är så
ganska mycket upptagen. Ehuru jag ej missunnar Ekmark
sitt stipendium, önskade jag likväl ibland, att jag hade fått
detsamma, ty då hade jag verkligen återvändt till Uppsala och
der offrat mig åt Muserna”. I samma anda yttrade han sig
1812, då han höll på att bearbeta ”Carl Algothson”. ”Knappt
hade jag uppsvingat mig till det tillståndet, som af Sergel
tem-ligen caracteristiskt kallas det tusande-djefla, förrän här
kommer någon fråga om roteskor eller prygel o. s. v. och i samma
ögonblick kommer jag fortare än själfva Ruthströms Phaéton
till jorden.” I all sin korthet utgöra dessa rader Livijns
författarskaps historia. Otvifvelaktigt ligger det något riktigt i
dessa Livijns reflexioner. Materialet till ett arbete kan en
författare insamla, nästan när som helst, men för att
sammangjuta det spridda till en helhet behöfver han samlad tid och
frihet från yttre störande inflytanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
