Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dröjde länge, innan han ånyo fick ligga i en säng. Vid
Gross-Beeren låg han tre nätter under en vagn, och det regnade.
Han kunde således icke gärna skrifva några bref.
Det första slagfältet såg Livijn vid Dennewitz.
Hammarsköld hade skrifvit till honom och prisat honom lycklig, som
fick kämpa för fosterlandet och egen ära. Han hade citerat
Homerus och talat om krigets poesi. Men då dessa rader
träffade Livijn, hade han redan sett ett slagfält, och han skref
tillbaka i en annan ton: ”Du har,” säger han, ”kallat kriget
en poesie. Deruti har du orätt. Kriget med sina förändringar,
sina mödor, sitt nattvak, hunger, törst försänka menniskan
helt och hållet till de djuriska behofven; hvarje bemödande
går endast ut på deras tillfredsställande. Ett läger nattetid af
som vid Jiiterbogk af 70,000 menniskor erbjuder en
förvånande syn, men man glömmer storheten deraf, då man
uppvaknar genomfrusen på marken och begifver sig till vaktelden
för att upptina lemmarne.”
Så nyktert såg Livijn på kriget. Det är just denna
sinnesstämning, som gör, att Livijns skildringar få ett sådant
pregnant lif öfver sig. Man erhåller en klar föreställning om,
hvad ett krig verkligen är i dessa bref. Så t. ex. i skildringen
af slagfältet vid Dennewitz: ”Åsynen deraf var öfver all
be-skrifning rysligt skön. Jag kom dagen efter slaget, fältet var
öfvertäckt med slagna, till större delen plundrade, någre
blesserade voro ännu qvar och qvidde efter hjälp, resten
inbragtes till läkarne. Vapnen, klädespersedlar låg öfver allt.
Här stod en ammunitionsvagn, som hästarne stupat för,
der låg en häst och en ryttare öfver hvarandra. Den ena
hade i dödsångest tryckt sabeln eller geväret till bröstet, den
andre kastat det ifrån sig. Med ett ord, denna scen kan
ej beskrifvas, den måste ses. Också grep jag mig genast
an och började en ode på metrisk vers för att få tillfälle
att rasa ut, men jag hade knapt hunnit tre versar, förrän jag
så häftigt slog mot jorden, att jag aldrig trodde, det jag skulle
komma mig före mera. Jag hade fördjupat mig mot en
skogsdunge, och plötsligt såg jag opp och höll på att trampa på ett
lik, förmodeligen en preussisk officer, ty han hade på ena
handen en fin så kallad svanskinns handske, en Endymions
figur, hvars venstra axel en kanonkula bortfört.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
