Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Splittringen mellan fosforisterna var således så godt som
fullständig. Livijn och Askelöf gingo sina egna vägar. Då
inträffade en händelse, som ännu en gång förenade de
splittrade skarorna. 1819 hemkom Atterbom från sin utrikesresa
och hälsades med stora hedersbetygelser af vännerna. Han
anställdes som kronprinsens lärare, hvilket emellertid icke väl
upptogs på alla håll. Man ansåg, att en fosforist icke passade
på denna plats. I slutet af året utgaf han ”Poetisk kalender
för 1820”, i hvilken funnos tjugufyra dikter af honom själf.
Dessa dikter motsvarade knappast vännernas högtspända
förhoppningar, men anmäldes dock berömmande af den
vänskapligt sinnade pressen.1 Från den motsatta sidan började
man emellertid snart att ”spruta etter öfver honom”, både på
grund af hans anställning som kronprinsens lärare och med
anledning af Poetiska kalendern. Cederborghs ”Anmärkaren”
kom med en skarp recension den 18 mars. I början af april
ryckte Wallmark själf i elden och anställde i en elak och
orättvis anmälan en jämförelse mellan Atterbom och Mattias
Bjugg.2 Då var det, som man, för att begagna Livijns uttryck,
vältrade stenen från Polyfems håla och ännu en gång upptog
striden mot Wallmark, hvilken åter börjat påtaga sig en viss
majestätlig myndighet, som ovillkorligen borde näpsas.
Kommittén för Markalls sömnlösa nätter, bestående af Atterbom,
Dahlgren, Hammarsköld, Livijn, Sondén och amanuensen vid
Kungliga biblioteket ödmann, höll täta sammanträden på
någon af stadens källare, vanligen på Hamburgerbörs,
mötesplatsen kallades Speluncan, Polyfems håla.3 I slutet af maj
att sådant ju ej skedde för att både hastigt och lustigt åtkomma ett pastorat;
3:o lofprisade han Qustaf 111 och hans tidehvarf: beviset hvarföre han var så
stor hemtades deraf, att Tegnér hade i sin ungdom önskat se honom och
gråtit öfver hans död såsom ett hinder för denna lofvärda nyfikenhet —
härmed jämföre man det yttrande han i Poemet Svea fällt öfver samma tid
för att inhämta betydelsen af ordet: tempora mutantur; 4:de recenserade han
Oxenstiernas arbeten, omtalade den nya skolans metaphysiska flygsand, som
sätter sig öfver poesiens skönaste blommor etc. — jag var nu mätt och gick
min väg. Det löjligaste af allt var hans elocution, som gjorde, att Skåningar,
Finnar, Oottländningar och äfven Wermländningar ansågo honom hvar och en
för sin landsman.” (R. 36. Mh 19. jmfr A. Juni 19., citeradt af Ljunggren V,
s. 247.)
1 Jmfr Ljunggren, Sv. Vitt. V. s. 345.
* Att det var dessa omständigheter, icke såsom Sondén säger, att man
ville visa Wallmark, det hans motståndare äfven förstodo sig på skämt,
framgår såsom Ljunggren påpekat bl. a. af Livijns yttrande i kallelsebrefven, såväl
som af företalet till Markall, I, där Livijn alluderar på Wallmarks recension
af Atterboms Poetiska kalender. Jmfr Fredlund, Dahlgren, sid. 184.
•Hammarsköld-Sondén, Sv. Vitt. V, sid. 535 och Fryxe 11,
Bidrag, s. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
