Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men säkerligen också af en viss inneboende benägenhet. Hamlet
är en af dessa pâ en gäng stolta och känsliga naturer, hvilka
sky att blotta sitt inre. Artist, skådespelare, fantasimänniska,
älskar han att gå omkring förklädd, en gåta för hela denna
omgifning, som han hatar och föraktar. På sitt bildrika sätt
säger han det själf. När Rosenkranz och Gyldenstern på
konungens vägnar söka utforska, hvad som trycker hans sinne,
yttrar han till den senare: ”Vill ni spela på denna flöjt?
Gyldenstern: Min prins, jag kan icke.
Hamlet: Var så god.
Gyldenstern: Tro mig, jag kan icke.
Hamlet: Jag besvär er.
Gyldenstern: Jag känner icke ett enda grepp, min prins.
Hamlet: Det är lika lätt som att ljuga. Styr dessa
lufthålen med tumme och fingrar, gif instrumentet andedrägt med
er mun, och det skall tala den mest vältaliga musik. Ser ni,
här äro klaff ar na.
Gyldenstern: Men jag förstår mig icke på att tvinga dem
till någon slags harmoni; jag har icke konsten inne.
Hamlet: Nå, ser ni nu, hvilket ömkligt kräk ni vill göra
af mig. Ni ville spela på mig, ni ville synas känna mina klaffar,
ni ville rycka hjertat ur min hemlighet, ni ville utgrunda mig
från den lägsta noten till den högsta på min skala — och det
är så mycken musik, så herrlig röst i denna lilla pipa, och
likväl kan ni icke få den att tala. Guds död! Menar ni, att
det är lättare att spela på mig än på en pipa? Kalla mig hvad
instrument ni vill, förstämma mig kan ni väl, men spela på mig,
kan ni icke.”
Hamlet är ironiker till hela sitt väsen. Stämman skälfver
af gråt, men han skrattar med munnen. Med Polonius och
de öfriga hofmännen drifver han gäck, så att de stå där
förvirrade. Han fröjdas som ett barn, då han kan tvinga dem
att själfva afslöja sitt inres ihålighet, att viljelöst instämma i
allt, hvad han säger, likna molnet vid en kamel, en vessla och
en hvalfisk i samma ögonblick. Han är kallt sarkastisk, som
då han förklarar moderns förhastade omgifte med orden:
”Hushållning, ser du, grafölstårtorna
Man satte kalla fram på bröllopsbordet.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
