Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter kriget vittnar däremot hans produktion om ett stigande
och nästan uteslutande inflytande från Tyskland. 1 och för sig
är detta helt naturligt. Han hade faktiskt under fälttåget
kommit i närmare beröring med den tyska kulturen än
tidigare, och säkerligen där haft tillfälle att lära känna åtskilliga
af nyromantikens senaste alster, framför allt Hoffmanns
skrifter.
I själfva verket var i detta ögonblick den tyska
romanlitteraturen den intressantaste i Europa. Den engelska romanen
hade blomstrat ut med de stora författarna i midten af
sjutton-hundratalet, och ännu hade icke Walter Scott uppträdt eller
åtminstone icke hunnit blifva synnerligen känd i Sverige. Hvad
som fanns af engelska romaner, var antingen fortsättning af den
äldre borgerliga riktningen eller också nya försök i den
half-tyska stilen såsom Mrs Radcliffs skräckromaner, Lewis’ The
Monk m. fl.
Detsamma gäller också om den franska litteraturen. Efter
Diderots och Voltaires uppträdande dör sjuttonhundratalets
roman ut, och den nyromantiska romanen uppstår först efter
befruktning af den tyska.
När man läser början af romanen
hvilken skildrar en bivuakscen aftonen före ett stort slag,
föreställer man sig gärna, att den med sin äkta stämning från
Napoleonskrigens virrvarr utgör ett minne från Livijns eget
deltagande i dessa strider. Så är dock icke förhållandet. Från
januari 1812 finnes ett första utkast till en roman af Clas
Livijn, hvilken kallas ”Axel Löwenstorms historia”. Och detta
utkast, som endast omfattar två foliosidor, börjar, med
bortseende från några smärre skiljaktigheter, på samma sätt som
Axel Sigfridsson. Ledmotivet i den blifvande romanen stod
redan då klart för Livijn. Han har uttryckt det i några rader
i marginalen: ”om den eviga disharmonin i lifvet. Jag vet,
att jag stupar i dina strider, men jag stupar som hvarje
krigare.” Det var samma tanke, som han senare från en
annan synpunkt uttryckte med de ord ur Schiller, hvilka nu
läsas som motto för hela romanen: ”Das ist das Loos des
Schönen auf der Erde!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
