Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammans med löjtnant Sigfridsson, hvars bekantskap jag icke
långt tillförne gjort. Natten var mörk och regnig. Omkring
oss vankade tätt med patruller, som med sina rop idkeligen
uppväckte de sig af trötthet på marken nedlutande krigarne.
Dystra moln ilade förbi månen, betäckte den och försvunno;
och nattens hemskhet, föranledd ej mindre af det skiftande
ljuset, än en orolig farhåga för den tillstundande träff ningen,
skingrades blott då och då af några mellan förposterna vexlade
skott. Jag kan ej skildra mina känslor. Aldrig har jag så
sken-barligen insett lifvets toma ceremoni, och döden såsom en
upplösning af mysteren, såsom invigningen i lifvets mästaregrad,
som i detta ögonblick, och aldrig har jag så bäfvat tillbaka för
den. Om några timmar, så tänkte jag, öppnas måhända för
dig det dunkla rummet, och är du väl beredd att emottaga ett
handslag af den fruktansvärde ledaren? Erinra dig, sade jag
till mig sjelf, att då denna hand sträckes dig, så står du vid det
djupa svalg, som utgör skilnaden emellan det som är, och det
som komma skall. Erinra dig äfven, fortfor jag, att, i det
ögonblick du fattar denna handen, är du slungad öfver svalget och
kan aldrig återvända. Min öfvertygelse ropade högljudt:
nej; jag är icke beredd — och detta nej isade blodet i mina
ådror.”
Endast ett ögonblick af sitt lif se vi Axel Sigfridsson i
ostörd lycka hängifva sig åt sin känslovärld. Hånet riktas då
endast mot de yttre makter, hvilka hota att intränga och störa
hans lyckodröm. Intet missljud stör hans förhållande till
Victoria. I estetiskt afseende betecknar denna skildring
romanens höjdpunkt. Man bör endast bortse från vissa
upprepningar och liknande smärre ojämnheter, som hafva sin grund
däruti, att Livijn ej fått lägga sista hand vid detta af Arwidsson
utgifna parti. Trots den öfversvallande romantik, som färgar
uppfattningssättet, är skildringen genomförd med sådan
realistisk kraft, att man måste tro, att det är en verklig händelse,
som ligger till grund. De båda personligheterna stå klart och
lefvande tecknade. Axel, lidelsefull och blyg; Victoria, kylig
och öm. När hjältinnan sedan berättar sin historia, framhäfver
hon dessa egenskaper i sitt väsen såsom yttringar af faderns
och moderns olika inflytande på hennes uppfostran. Ett dylikt
drag visar, huru väl Livijn kände karaktären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
