Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt, att icke veta, hvem de bära, och att förnedra sig till
dags-verkare och skrålare i hopen för några söta och klingande ords
skull, eller för en eller annan nedlåtande eller nådig blick.”
I Sverige hade en opposition ej behöfts, eftersom svenska
folket sedan urminnes tider äger rättigheter, som andra folk
ännu söka. Jan Jansson tecknar därefter, på hvilket illistigt
sätt aristokratien gått till väga för att utan risk skapa en
opposition, som kunde spela den makten i händerna utan att utsätta
den för ansvar. I själfva den svenska regeringsformen ligger
ett hinder för uppkomsten af en opposition, ty då konungen
styrer riket allena, måste en opposition mot styrelsen således
vara riktad mot honom allena. Men konungens rådgifvare
kommo aristokratien till undsättning. De framkallade en
opposition, liksom denna sedermera tilldanat en ministère.
Alltsamman skedde genom en växelverkan på riddarhuset.
Genom 1810 års riksdagsordning hade statsråden erhållit
säte och stämma på riddarhuset, och då de på detta sätt kommo
att uppträda bland rikets ständer och där talade om konungens
redan fattade eller blifvande beslut, så indrogos också dessa
uti öfverläggningarna. Konungen, som ej själf får tala inom
något riksstånd, blef sålunda representerad på riddarhuset.
Därigenom rycktes han från den höga plats, där
regeringsformen ställt honom, och måste dela lika öde, utan att njuta
lika rätt, med riddarhusets verkliga ledamöter.
I detta beslut ser Jan Jansson ett utslag af den anda, som
utvecklat sig ‘inom riddarhusets sköldbehängda murar”. Han
karaktäriserar denna med en diatrib, som tillhör de berömdaste
i boken. ”Den anda, hvarom nyss talades, måste man
igenkänna på dess upphof och på dess handlingar. Är den af
adelig börd, så saknar den icke sina anor. Skulle det derföre,
vid en närmare forskning, befinnas, att den nu lefvande
oppositionens fru mormors mormors mormor var den afundsjuka,
som störtade Erik XIV från thronen och i fängelset: att dess
fru mormors mormors mor var den hersklystnad, som dref
den ostadiga Christina ur hennes fäders land: att dess fru
mormors mormor var den girighet, som delade Sveriges
skatter, under konung Carl XI : s minderårighet : att dess fru
mormors mor var den ränkfullhet, som sammansmidde 1719
års regeringsform, medan ännu konung Carl XII lefde: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
