Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benvenuto Cellinis självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egenkärlek utan ett stort verk. Steg för steg drev
han det igenom; slutligen återstod endast gjutningen.
Denna erbjöd emellertid stora svårigheter, då denna
konst ännu låg i sin linda. Alla och icke minst
storhertigen förklarade, att det var omöjligt, att den
flytande metallmassan kunde tränga fram till formens
yttersta punkter. Särskilt den vänstra armen, som
håller Medusahuvudet upp i luften, avlägsnar sig djärvt
från torson, med vilken den endast är förbunden
genom ett smalt fäste. Konstnären ensam var säker
på sin sak. För sina sista penningar köpte han det
nödiga bränslet och lade hand vid de sista
anordningarna. Han befann sig i en upphetsad
sinnesstämning. Det gällde för honom nederlag eller seger.
Skildringen är ett helt litet drama:
»Jag såg nu, att formen stod stadigt och att mitt
sätt att omge den med jord och anbringa rören på
deras plats gjorde god verkan och väl förstods av
mina arbetare, ehuru min metod var alldeles olik
andra mästares inom facket, övertygad om, att jag
kunde lita på dem, vände jag mig nu till min ugn,
som jag hade fyllt med kopparklumpar och
bronsskrot, alltsammans konstmässigt uppgillrat på vart
annat, för att elden skulle kunna bana sig väg och
metallen smälta så mycket fortare. Och nu gav jag
modigt befallning om, att ugnen skulle tändas. Nu
lade de in av pinjeveden, och som den var mycket
kådig, flammade den så väldigt i min välbyggda ugn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
