Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Larsson som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man ser, att författaren länge burit på det, som
han i denna sista bok utformat Mer än en gång har
han säkerligen sagt till sig själv, som han säger i det
prosapoem, som inleder dikterna: »En gång för många
år sedan har jag haft det minnet i min makt och
sett på det och vägt det, som en fiskare väger en
fisk i handen. En morgon, då mitt liv låg som en
solig havsbukt och jag lodade i djupen. Jag drog
upp minnen och höll dem i min hand och tänkte, att
ännu voro de för små, ännu skulle de leva för sig
själva i djupet och växa.»
Det är således icke först sedan i går som Hans
Larsson försänkt sig i poesien, men likvisst kom
Hemmabyarna som en överraskning. I denna både
till innehåll och form säregna bok framstår han med
ett slag som en synnerligen framstående
människo-skildrare.
Dessa världsbetraktelser i femton kapitel spegla
sig mot krigets bakgrund. Kriget har upprört
författaren som det upprört oss alla. »Du har väl gett
akt på, att klockorna ringa på ett annat sätt sen en
månads tid. Det är icke underligt Klockor låta icke
på samma sätt, när det är skumt under himmelen
som annars, och ej likadant julkvällarna som
midsommarafton, och när halva världen är i krig, blir all
klang en annan, och när bitterhet, bitterhet kommer
till... Och allt annat också för resten jåter
annorlunda än förr.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
