Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Profana element i medeltidens kyrkliga drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
full rätt kan säga, att helvetets roll så godt som redan är
utspelad i dessa dramer. Det är ofvan antydt, att
djef-larnes roll i bibeldramat ofta var klownens — de skulle
roa. Denna deras komiska karakter förekommer uti dessa
miracles med deras högtidliga ton endast en gång
skarpare utpreglad ’. Deras egentliga uppgift i dramat hade
ju varit dels att fresta, dels att bortsläpa de syndare,
som de lyckats förföra. Men i Miracles de Notre Dame
herskar nåden — förlåtelse utdelas både åt värdiga
och ovärdiga, och derför blir just ej mycket kvar för de
stackars djeflarne att föra med sig till helvetet. Afven i
detta fall är således ej djefvulen längre nödvändig. Hvad
frestarens roll beträffar, så onödiggöres den derigenom,
att ondskan personifieras i mensklig gestalt; bofven är i de
fiesta af dessa dramer en stående figur.
En anmärkningsvärd öfvergångsform för djeflames
uppträdande kan man iakttaga i La marquise de la
Gau-dine (XII), ett drama, som i flere afseenden hör till de
mest vällyckade i samlingen, och som särskildt från den
synpunkt, från hvilken här medeltidsdramat betraktas, är
af stort intresse. Där uppträder nemligen ännu en
djef-vul som frestare i två korta monologer. Markisen af
Gau-dine har nemligen dragit till främmande land för att vidare
utveckla sig i krigskonsten, och under sin frånvaro har
han stält sin gemål under en onkels beskydd. Så står
saken, då en djefvul uppträder och i en kort monolog
jemrar sig, för det han ej kan föra den fromma
markisinnan på af vägar. Så följer en scen, i hvilken vi se
markisinnan, knäböjande vid sin bönpall, tillbedja jungfrun
— och detta ökar naturligen ännu mer den stackars
djef-vulens pina. I ännu en monolog upplyser han, att han
1 I L’empereur Julien et Libanius, XIII, der två ”dumma djeflar"
uppträda, af hvilka den ene berättar ett spratt, som han just ärnar
spela en munk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
