Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Historiska dramer - 3) La Vie Monsigneur Saint Loys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sina skrifter skattade allt för mycket åt tidens
moderiktning, allegorien och moraliteten, för att kunna vinna
en lifligare genklang hos senare tider. I våra dagar torde
hans namn vara mest bekant genom Yictor Hugos roman
Notre Dame, men den Gringore, som der tecknas, har föga
eller intet att skaffa med den verklige Gringore.
Han var född omkring 1475, möjligen i Normandie,
möjligen i Lorraine, dit han på äldre dagar drog sig
tillbaka. Han var således omkring 23 år, när Ludvig XII
besteg tronen 1498; året derefter utgaf han sitt första
arbete, Le chäteau de Labour, ett moraliskt poem, handlande
om äktenskapliga misshälligheter, i hvilket redan
allegoriska personligheter förekomma. Sin förkärlek för dessa
bibehöll han hela sitt lif; många rader har han aldrig
skrifvit i sträck, utan att låta en dylik abstrakt
personlighet uppträda och ge luft åt hans tankar. Ty Gringore
var ett stycke af en filosof, som öfver allting satte
förnuftet, såsom det också framgår af hans valspråk:
Tout par raison; Raison par tout; Partout Raison.
Han älskade att resonnera och utveckla allmänna
ideer och moraliska sanningar, och han kunde ej göra det
i mera lättfattlig form än genom att gifva ett slags
indi-viduelt lif åt dessa begrepp, dygder och laster.
Förnufts-menniska och satiriker som han var, hyste han ett djupt
förakt för kvinnan (det framträder redan skarpt i detta
hans första arbete). Hans uppfattning af kärleken var
nykter eller lasciv, men under inga förhållanden ansåg
han den värd att länge sysselsätta en allvarlig mans
tankar. Men äfven för moralen, för idéen hade han knappast
något högre patos; han var en verldsklok sceptiker, som
mycket väl förstod att vända kappan efter vinden, och
ogema slog till något, som icke redan var färdigt att ramla.
Hans styrka låg framförallt i polemiken: att gissla den
menskliga narraktigheten och att med löjets vapen
nedgöra en motståndare, det var hans lif och lust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
