Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Una gör slag i saken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ångra sina ord. — För resten är ju er pappa så virrig och
tankspridd, att han nog inte kommer på idén att gifta om
sej. Men det är ändå bättre att vara beredd på att det
kan hända.
Länge efter det Mary somnat in låg lilla Una vaken
och vätte huvudkudden med sina tårar. O, hur rysligt
skulle det inte vara, om pappa ginge och gifte sig med
någon, som lagade så, att han inte längre hölle av henne
och Jerry och Faith och Karl … Det skulle hon aldrig
kunna överleva — nej, omöjligt …
Mary hade ej indrupit något gift av det slag, fröken
Cornelia menat, i prästgårdsbarnens sinnen. Men visst
hade hon utan att mena något ont ställt till en smula ofog.
Dock sov hon lugnt och utan några drömmar, medan Una
låg vaken och regnet öste ned och blåsten ven omkring
det grånade gamla huset. Och pastorn glömde alldeles
att gå och lägga sig, därför att han satt försjunken i en
levnadsteckning av kyrkofadern Augustinus.
Den nya dagen grydde redan, när han slutat den och
gick en trappa upp, grubblande över problem, mer än två
tusen år gamla. Dörren till flickornas rum stod öppen,
och han såg Faith ligga därinne och sova, rosig och vacker.
Han undrade var Una fanns. Hon hade kanske gått över
till flickorna Blythe för att ligga kvar över natten. Hon
gjorde det ibland, ty det ansågs som någonting förfärligt
roligt. Pastorn suckade. Han kände, att han väl ändå borde
ha reda på var hans yngsta dotter höll till om nätterna …
Cecilia skulle nog ha sett efter henne bättre.
Ack, om han bara haft kvar sin Cecilia! Hur vacker
och glad hade hon inte varit! Så den gamla prästgården
borta i Maywater genljudit av hennes sång! Och hon
hade dött så plötsligt och tagit med sig sitt skratt och sin
musik och lämnat kvar tung tystnad — så plötsligt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
