Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. En spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade tänkt »brodera» litet och lägga till en del
verkningsfulla detaljer för att förbättra totalintrycket. Som det
nu var, nödgades hon hålla sig till sanningen — eller det
som man sagt henne vara sanning.
— Jo, nu ska ni få höra, började hon. — Ni vet nog,
att gubben Tom Bailey och hans hustru bodde uppe i det
där huset en gång i tiden för trettio år se’n. Det var en
gammal rackare, säjer folk, och hustrun var inte stort bättre.
De hade inga egna barn, men en syster till gubben Tom
dog och lämnade efter sej en liten gosse, den här Henry
Warren, som nu spökar … Och honom togo de upp till
fosterbarn. Han var omkring tolv år, när han kom till dem
— sjuklig och klen och liten för sin ålder. Folk säjer, att
Tom och hans hustru var stygga mot honom genast från
början — slog och svälte honom. Se de ville, att han skulle
dö så fort som möjligt, så de skulle kunna få ärva den lilla
smulan pengar Henrys mor lämnat efter sig åt honom.
Henry dog inte genast, men han började få anfall —
epileptiska anfall, hörde jag folk kallade dem — och då föll
han och blev stel och tuggade fragga. Fallandesjuka — så
hette det. Och konstig i huvet blev han också. Hans
morbror brukade ta honom i kragen och slå honom ute i
trädgården, för den låg bakom huset, och där kunde ingen se
dem. Men folk kunde ju i alla fall höra, och de sa det
var rysligt att höra hur stackars Henry ibland skrek och
bad och bönföll sin elaka morbror om att inte rakt slå ihjäl
honom. Men ingen vågade säga ett ord till gubben Tom,
för han var en så’n ryslig karl, att då skulle han säkert
ha hämnats på någe’ sätt. Han brände upp ladan för en
man utåt Fyra vindars udde, som han en gång blev osams
med. Till sist så dog Henry, och hans morbror och hans
moster sa, att han hade självdött i ett så’nt där
förskräckligt anfall, och det var allt vad man fick veta, men alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
