Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Envist folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men — men … återtog Ellen, nu är ju också du
fri — och det är inte för sent — John Meredith —
— Ellen! — Rosemary hade sitt lilla lynne under den
blida ytan, och det blixtrade nu fram i hennes blå ögon.
— jag tror du mist förståndet i mer än ett avseende …
Kan du ett enda ögonblick tro, att jag skulle gå till John
Meredith och säga helt beskedligt: Nu har jag ändrat mej,
och jag hoppas pastorn inte har ändrat sej? — Är det det
du vill, att jag skall göra?
— Nej nej — men med litet uppmuntran — skulle han
komma tillbaka …
— Aldrig. Han föraktar mig — och med full rätt. Jag
vill inte höra ett ord mer om detta, Ellen. Jag hyser inget
agg mot dig — gift dig du med vem du vill. Men lägg
dig inte i mina angelägenheter.
— Du måste komma och bo hos oss, sade Ellen. —
Här uppe i ensamheten kan du inte stanna.
— Tror du verkligen, att jag skulle ha lust att flytta
in i Norman Douglas’ hus?
— Ja, varför inte det? utbrast Ellen, förödmjukad och
halvt ond.
Rosemary började skratta. — Ellen, jag trodde ändå,
att du hade något sinne för humor? Kan du se mig göra
det?
— Jag inser inte vad det skulle vara för hinder. Hans
hus är stort nog — du skulle komma att bo alldeles för
dig själv — han skulle låta dig ordna för dig precis som
du ville.
— Det kan helt enkelt aldrig komma i fråga. Lägg
ner ämnet det ber jag.
— Då, sade Ellen i kall och bestämd ton, slår jag hela
giftermålet ur hågen. Jag lämnar inte dig ensam här. Så
står det till med den saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
