Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt efter det der vilda djuret! Konungens son förföljde det, tilldess hans
följeslagare kommit honom ur sigte, och äfven villbrådet hade försvunnit
undan hans ögon i öknen; men under det prinsen gick af och an i
sin förlägenhet samt icke visste, hvart han skulle vända sina steg, mötte
han en ung gråtande jungfru. Han sade till henne: hvem är du? —
och hon svarade: jag är dotter till en af Indiens konungar. Jag var ute
i öknen, och sömnen öfverväldigade mig, och jag föll ifrån min häst i ett
tillstånd af sanslöshet, blef derigenom skild från mina följeslagare och
kom villse. När prinsen hörde detta, kände han medlidande med hennes
öfvergifna belägenhet och satte henne bakom sig på sin häst. Medan de
sålunda redo framåt, kommo de förbi en ruin, och jungfrun sade till
honom: o min herre, här skulle jag vilja stiga af hästen på en liten stund.
Prinsen lyfte henne derföre af hästen och förde henne till ruinen; men
hon dröjde så länge med att komma tillbaka, att han undrade, hvarföre hon
uppehöll sig så länge, och gick till ruinen efter henne, utan att hon märkte
det, samt upptäckte, att hon var en Gast (Ghul) och hörde henne säga:
mina barn, jag har i dag fört med mig till er en fet ung man, —
hvartill de svarade: för honom hit, o moder, att vi måtte fylla våra magar
med hans kött! När prinsen hörde dessa ord, blef han öfvertygad
derom, att hans död var nära; han darrade, och fruktan öfverväldigade
honom, och han smög sig tillbaka. Nu kom Gasten ut, såg, att han syntes
orolig och rädd samt att han darrade, och sade till honom: hvi fruktar
du? Han svarade: jag har en fiende, för hvilken jag fruktar. Hon
sade: du uppgaf ju, att du vore son af en konung? Han svarade: ja! —
Hvarföre gaf du icke då penningar åt din fiende och försonade honom?
— frågade hon. Han svarade: han låter icke blidka sig med penningar
eller med någonting annat än lifvet, och derföre fruktar jag honom; jag
är en förorättad man. Då sade hon till honom: om du är en förorättad
man, som du säger, så begär hjelp af Gud mot din förföljare, och Han
skall från dig afvärja dennes onda anslag, likasom hvarje annans, för
hvilken du hyser fruktan. Då lyfte prinsen sitt hufvud mot himmelen och
sade: o Du, som svarar den bedröfvade, när han beder till Dig, och
som afvärjer det onda, hjelp mig och jaga min fiende ifrån mig, ty Du
kan göra allt hvad du vill! — och knappt hade Gasten hört hans bön,
förrän hon försvann ifrån honom. Prinsen återvände derpå till sin fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
