Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen och det intellektuella lifvet - 20. Engelska excentriciteter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSKA EXCENTRICITET ER,
341’
ty »för att befordra konsten, måste människan ge sitt lif, och för
att anamma den, sitt hjärta». Skillnaden mellan fri konst och
slafviskt, mekaniskt handtverk ligger just här. De gamla venetianska
glasen äro ej så felfria i materialet eller så exakta i kanter och fogar
som våra fabrikstillverkade glasvaror — likväl hafva de förra ett
oerhördt estetiskt företräde framför de senare. De ha alla undfått
mästerarbetarens hela omsorg och kärlek, äro alla själfständiga
konstverk — af obetydligt värde eller af oförneknelig skönhet allt efter
mästarens individuella förmåga. Våra fabriksvaror, däremot, äro i
sin stereotypa, tekniska felfrihet blott degraderade och degraderande
automatprodukter.
Invändningen, att skillnaden mellan fordom och nu härvid
egentligen ligger i vår moderna arbetsdelning, att vi fritagit den högt
begåfvade artisten från yrkets praktiska manipulationer, på det att
han i egenskap af tecknare och konstnär må kunna ägna all sin
kraft åt att uppfinna nya mönster och former, som hans mindre
begåfvade yrkesbröder må utföra, bemöter Ruskin med påståendet, att
en människas skönhetstankar icke kunna utföras af en annan
människas händer. Hela mannen för hela verket. Eljes degenerera vi
alla, och den bildande konsten, som till sitt innersta väsen är
samarbete af individens själ och hand, lider ohjälpligt skeppsbrott. Utan
arbete kan människans lif ej tänkas. Sådant hennes arbete är, är
hennes lif. Gör hennes arbete verkligt sundt, så blir hennes lif
också skönt. Den högsta form af arbete är konstutöfningen.
Idealet är därför, att hvarje samhällsindivids arbete antar karakteren af
en fri, glad konstutöfning. Vår nationalekonomi skall ha
skönhets-sträfvan till sin ledande princip i hvarje praktisk detalj och den
skall ha till omedelbart ideal att göra allt mänskligt lif harmoniskt,
godt och skönt.
Sådan är ruskinismen. Hvad som ej stämmer med detta
estetiska socialsystem, fördömer John Rusin frankt och fritt med hela
glansen af sin titaniska vältalighet. I det storslagna, oförlikneligt
sköna, konstkritiska verket »Stones of Venice», utbryter han på ett
ställe: »Och det stora, starka lifsdån, som ljuder från alla våra manu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
