Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten, Litteraturen och Bohêmen - 22. Teaterlif vid Thames
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERLIF VID THAMES.
^69
ordentligt framgångsrike teaterdirektören Irving har gjort det till en
absolut undantagslös regel att i hvarje pjes, som går öfver
Lyceum-teaterns tiljor, själf spela hufvudrollen — denna må nu vara Romeo
eller Macbeth, Hamlet eller Shylock, Richelieu eller Othello, Ludvig
XI eller Thomas à Becket.
Irving är nämligen ingalunda en skådespelare, som naturen
ämnat för en dylik mångsidighet. Han excellerar icke i de stora
passionerna, han är icke ett stort mimiskt geni, och hans tidigare
skola har ingalunda varit af det mest grundliga och allsidiga slag.
Han lider at en sällsam brist på själfkritik. Detta är så mycket mer
fördärfligt, som den professionella kritiken nästan alltid numera tar
i honom med silkestassarna, emedan han blifvit nationens gunstling
genom sina förtjänster såsom direktör och såsom den, hvilken mer
än någon annan enskild man bidragit att höja skådespelaryrkets
sociala anseende i England. Irving är en af de mest manierade
skådespelare man kan få se. Han lider af en sällsam oförmåga att
hålla sig stilla på scenen eller att inskränka sina rörelser till det
artistiskt måttfulla. Han fäktar med armarna och klifver öfver scenen
på ett sätt, som gör den vid honom ovane åskådaren nervös. En
annan af hans egendomligheter består däri, att hans uttal är
gubbaktigt otydligt och hans frasering ofta full af absolut falska
tonvikter och totalt obegripliga pauser. Kommer härtill, att hans
uppfattning af sina roller städse är starkt subjektiv och snarare framstår
som ett slags modifikation af hans egen, prononcerade
individualitet än såsom en smidig reflex af dramaturgens idé, så förstår man
lätt, att meningarna om Irvings skådespelarkonst måste vara
ytterst delade — och det ehuru det icke skulle falla någon
människa in att förneka, att han utan gensägelse är den främste mannen
inom Englands moderna teaterlif. Hemligheten är den, att Irving
skapar mästerverk, när han råkar att välja en roll, som verkligen
passar hans något begränsade konstnärsspecialitet samt när han för
aftonen råkar lägga band på sitt bedröfliga manér. Då framträder
i synlig och hörbar måtto det bästa i Irvings konstnärsskap: den
utomordentligt förfinade nyanseringen i hans spel, hans ytterst
in-Moderna England. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
