Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde icke böra betviflas», säger han vidare, »att de äldsta verktygen för
dagligt bruk, innan ännu jernets användande blifvit kändt, varit förfärdigade
af sten». För denna mening finner han stöd i hvad som redan då berättades
om vilda folkslags bruk af stenredskap. Mot den åsigt, som gjort sig
gällande hos de lärde, t. ex. den berömde Olof Rudbeck, att stensakerna
uteslutande varit bestämda för religiöst bruk, vid offringar och dylikt — en
åsigt som ännu ett århundrade fortfor att herska såväl bland fornforskarne som
bland allmänheten — gör Stobæus den anmärkningen, att de talrika grafhögar,
som innehålla fornsaker af flinta icke uteslutande torde hafva tillhört
offerprester, utan snarare krigare och höfdingar. Ty till stridsvapen anser han
de vanligen förekommande formerna af flintredskap företrädesvis lämpliga.
Stobæi i hufvudsaken riktiga uppfattning af stensakerna ådrog sig dock
icke den uppmärksamhet den så väl förtjent. Det var först efter det
nittonde århundradets början, som dylika åsigter lyckades göra sig gällande.
I ett år 1813 utgifvet arbete, »Udsigt over natjonalhistoriens ældste og
mærkeligste perioder», säger den danske historikern Vedel Simonsen:
»Nordbornes vapen och husgeråd voro först af sten och trä, senare lärde de att
bearbeta kopparn och, såsom det synes, senast jernet. Deras kulturhistoria,
kunde alltså, från denna sida betraktad, indelas i en sten-, en koppar- och
en jernålder».
Redan för sextio år sedan framstäldes således grunddragen af det system,
hvarpå den nordiska, fornforskningen nu hvilar, men det dröjde ännu länge,
innan det blef af praktisk vigt. Detta skedde först på 1830-talet, sedan Sven
Nilsson utgifvit sitt klassiska verk »Skandinaviska nordens urinvånare»
och Kristian Jürgensen Thomsen i »Ledetråd til nordisk oldkyndighed»
utvecklat treperiodssystemet, uppdragit grundlinierna till teckningen af de
olika åldrarna och uppvisat, hvilka fornminnen äro karakteristiska för hvarje
period.
Vid samma tid tillämpades äfven systemet vid anordningen af museerna i
Stockholm och Kjöbenhavn, hvilka nu började få sin stora betydelse, det förra
under Bror Emil Hildebrands, det senare under Thomsens kraftfulla och
nitiska ledning.
De tre perioder, i hvilka vår hednatids kulturhistoria enligt detta system
bör indelas, äro:
1. Stenåldern, under hvilken Sveriges invånare lefde i fullkomlig
okunnighet om metallernas bruk och således voro tvungna att af sten, trä, ben,
horn och dylikt förfärdiga sina redskap och vapen.
2. Bronsåldern, då vapen och eggverktyg gjordes af brons, en
blandning af koppar och någon annan metall, vanligen tenn, och då jernet ännu
var en okänd metall.
3. Jernåldern, då jernet användes till vapen och eggverktyg, men
bronsen endast till kärl, prydnader och dylikt.
För att förebygga ett missförstånd som blott allt for ofta gjort sig
gällande, måste vi särskildt fästa uppmärksamheten derpå, att fornforskarne icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
