Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Stenåldern - Lefnadssätt. — Husdjur. — Åkerbruk. — Boningar. — Husgeråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den långa, låga gången kan icke gerna hafva haft någon praktisk betydelse for
grafven, under det att den var särdeles egnad att utestänga kölden från
boningshuset och att försvåra en fiendes inträngande deri. Att verkligen de
svenska gånggrifterna äro bygda efter mönstret af ett sådant boningshus som
det fig. 7 afbildade, visas på ett särdeles märkligt sätt deraf, att man ofta i
dessa gånggrifters gångar finner efterbildningar i sten både af dörren och af
tröskeln och dörrposterna, samt detta icke allenast vid gångens yttre ända
— der en dörr kan hafva haft någon betydelse såsom tillstängande ingången
till grafven — utan äfven vid den inre, der en sådan inrättning icke gerna
kunnat vara af någon nytta (se fig. 8 a, c).
Den danske kaptenen Graah, som för fyrtio år sedan gjorde en resa utefter
Grönlands östkust, ger följande skildring af ett grönländskt vinterhus. »Huset
utgör en aflång fyrkant. Dess storlek är mycket olika efter antalet af de
familjer som tøo tillsammans. De största husen äro ungefär 60 fot långa och 14 till
16 fot breda. Murarna äro 6 till 8 fot höga, uppförda af sten och jordtorfvor.
Golfvet är vanligen belagdt med flata stenar. Det platta taket består af
bjelkar af driftimmer, som räcka från den ena muren till den andra. På
dessa bjelkar läggas mindre timmer kors och tvärs, jemte ljung och enris,
samt öfverst grästorfvor och ett tjockt jordlag. Midt på den åt solsidan (söder
eller öster) vettande långväggen är dörren, till hvilken leder en 20 till 30
fot lång, betäckt, stundom något böjd gång, som är 2,5 till 3 fot bred och
så låg, att man vanligen måste krypa igenom den. Sjelfva stugan är högre,
men dock ej mer än 5 eller 6 fot från golfvet till taket. Utmed väggarna,
der husets folk plägar sitta och ligga, äro bänkar anbragta, och rummet är der
ofta genom nedhängande hudar deladt i små celler, liksom spiltorna i ett stall.»
Om vi till denna beskrifning tillägga, att det finnes, eller åtminstone
har funnits, grönländska hus med väggar af endast sten, stundom af stora,
på kant resta stenhällar, livilka passa väl intill hvarandra, och att gången
stundom är täckt med flata stenar, så blir likheten med våra gånggrifter
ännu mera slående.
Det som emellertid torde för frågan om de svenska stenåldersboningarna
vara af ännu större vigt än gånggrifternas likhet med de grönländska
stugorna är, att man äfven inom Skandinaviens egna gränser ännu i detta
århundrade haft bygnader af alldeles samma form.
Fig. 7 visar planritningen af en sådan stuga, en af de s. k. »gammer»,
som haflapparne i norska Finmarken bebo, och som en engelsk resande,
Brooke, på 1820-talet aftecknat och beskrifvit. Största höjden i den här
afbildade gammen var (nära F) 1,80 meter (6 fot), bredden 4,15 meter (14
fot) och hela längden 8,9 0 meter (30 fot); således nästan alldeles samma
mått som vi återfinna i mänga gånggrifter i Falköpingstrakten. A är den
yttre dörren; B gången, som var 0,9o meter (3 fot) hög, 1,8o meter bred
och 3.6 0 meter lång; C den inre dörren, som leder in till stugan D; E
eldstaden, bildad af några få stora, på marken lagda stenar; F en öppning i
taket för att släppa ut röken; GG sofplatser; samt H en för fåren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
