Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone de bättre lottade bland Sveriges invånare vid slutet af nämda
period kunnat glädja sig åt något större trefuad i sina hem än de af Fries
skildrade grönländarne.
Af husger&det hafva vi intet annat qvar från stenåldern än några
lerkärl, af hvilka flere tydligen varit använda som kokkärl. Det sot, som någon
gång ännu betäcker dem, vitnar om en sådan användning.
Eldstäderna i kjökkenmöddingarna visa också, att nordborne redan under
den äldre stenåldern kunde koka sin föda. På en tid, då icke ens eldstål
och flinta fans, var det dock icke så lätt som nu att åstadkomma eld. Man
kunde endast fa eld antingen genom att hastigt och länge gnida två
fullkomligt torra trästycken mot hvarandra — såsom flere vilda folk ännu måste
göra — eller med tillhjelp af flinta och svafvelkis, använda ungefär som stål
och flinta. I engelska grafvar från sten- eller bronsåldern har man funnit
flintor och svafvelkisstycken tillsammans, hvilka bära tydliga spår af att
hafva varit begagnade till nyssnämda ändamål. Äfven i en af de belgiska
stenåldersgrottoma har man funnit ett stycke svafvelkis med spår af nötning.
Såsom minnen från en tid, då elden endast genom den mödosamma
gnidningen af ett par torra träbitar kunde uppväckas, torde man kunna
betrakta dels den rol som »gnidelden» änuu spelar, äfven i vårt land, vid
signerier, dels det hos många folk förekommande bruket att underhålla en
aldrig slocknande eld, hvilket bruk väl först iakttogs af praktiska, och sedan af
religiösa skäl. Då denna heliga eld någon gång slocknade och måste åter
tändas, eller då den på vissa tider skulle förnyas, fick det mångenstädes endast
ske genom gnideld
Ännu i senaste tid har visserligen krukniakarkonsten varit alldeles
okänd för flere folk både i södra Afrika, Australien och Amerika, äfven för
de redan vid europeernes första ankomst för öfrigt ganska högt stående
in-vånarne på Tahiti. De i kjökkenmöddingarna funna bitarna af grofva
lerkärl visa emellertid, att denna vigtiga konst redan under den äldre
stenåldern varit känd här i Norden, om än dess alster röja nybörjaren. Ett stort
antal i de danska och skånska gånggrifterna funna lerkärl (fig. 9 —13)
ådagalägger dock både genom sitt »gods», sin form och sina sirater, att nordborne
under stenålderns senare del gjort ganska betydande framsteg i denna konst,
hvilket är så mycket mer anmärkningsvärdt, som man icke från hela
bronsåldern känner något i Norden funnet lerkärl, hvilket i godsets finhet eller arbe- •
tets prydlighet kan mäta sig med de bättre bland stenålderns arbeten.
Många af dessa finare lerkärl från stenåldern äro nedtill afsmalnande
och afrundade, så att de icke kunna stå för sig sjelfva. De på dem vanligen
förekommande hålen eller små öronen visa också, att de varit afsedda att
hängas öfver elden eller bäras med remmar; ej sällan hafva de lock (fig. 13).
Utom dessa finare kärl hittar man emellertid ofta i grafvar från den
yngre stenåldern andra, mycket gröfre lerkärl, hvilka mera likna dem från 1
1 Fustel de Coulauges, Staten i forntiden (Örebro, 1872), 8. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
