Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Stenåldern - Befolkningen och dess utbredning. — Lapparnes stenålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Befolkningen och dess utbredning. — Lapparnes stenålder.
Ofta träffar man den föreställningen, att Sveriges inbyggare under
stenåldern varit af mycket olika kroppsstorlek med den nu här lefvande
befolkningen. De i grafvarna från nämda tid anträffade skeletten hafva emellertid
visat, att Sveriges invånare under den yngre stenåldern haft ungefär samma
kroppslängd som de nu varande svenskarne. Professor von Dtiben säger i sin
beskrifning öfver de ur gånggrifterna vid Luttra och Slöta i Vestergötland
år 1863 upptagna benen: »En mängd lårben samt öfver- och underarraben
äro mätta. De visa talrika variationer i storlek och groflek, men häntyda
icke på någon för gånggrifternas folk normal kroppstorlek öfver eller under
nutidens medelmåtta.» Till samma åsigt har Gustaf Retzius kommit vid
undersökning af de menniskobeu han upptagit ur andm svenska grafvar från
stenåldern.
En synnerligen vigtig fråga är naturligtvis den: Till hvilken folkstam
hörde Sveriges invånare under stenåldern?
Det är egentligen genom att studera de i grafvarna från denna tid
funna hufvudskålarna, som man sökt svara på denna fråga. Då emellertid,
såsom vi af det föregående sett, inga grafvar från den nordiska stenålderns
äldre del äro kända, kunna .vi ej vänta att på denna väg få upplysning om
annat än förhållandet under periodens seuare tid.
Redan för mer än tretio år sedan försökte professor Nilsson att genom
mätningar af några i sydskandinaviska grafvar funna hufvudskålar finna
svaret på nyssnämda fråga. Sådana fynd voro emellertid då kända i allt för
litet antal, för att man af dem kunnat med säkerhet se, hvilken
hufvudskåls-form under nämda tid varit den vanliga. De förnämligast i danska
gång-grifter funna hufvudskålar, som kommit till professor Nilssons kännedom,
syntes honom »förete en påfallande likhet med lapparnes». »Man har
således, säger han i första upplagan af Skandinaviska nordens urinvånare
allt skäl att antaga, att lappfolket är den sista qvarlefvan i vår nord af
den folkstam, som bygt dessa grifter, samt tillverkat och begagnat de i dem
förvarade redskapen af sten, djurben m. m.»
Sedan detta skrefs, har man emellertid genom undersökningar af
sten-åldersgrafvar i olika delar af Skandinavien — i synnerhet i Vestergötland
och Danmark — betydligt utvidgat kännedomen om hufvudskålaruas form hos
stenålderns nordbor. Men flertalet af dessa nyfunna hufvudskålar äro, såsom
professor von Dtiben och Gustaf Retzius visat, af en helt annan form än
lappames. De äro nämligen långsträckta (»dolikokefala»), under det att
lapparnes liufvudeu utmärka sig genom sin korthet, äro »brakykefala». Vanligen
äro hufvudskålarna från stenåldern till och med ännu mera långsträckta än
de nu varande svenskarnes.
Andra kapitlet, s. 11; jemför andra upplagan af Stenåldern, s. 105.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
