Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den äldre jernåldern. (Från tiden omkring Kristi födelse till omkring år 450) - Lefnadssätt. — Kläder. — Prydnader. — Vapen. — Verktyg. — Husgeråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
socken på Gotland. På samma ställe lågo äfven bitar af en annan dylik ring’
samt en tjock och tung guldstång och ett romerskt guldmynt med Titi bild
och namn, prägladt år 71 e. Kr., således medan ännu Vespasianus lefde.
Ett slags till samma tid hörande större guldringar, hvilkas båda ändar
sluta med ormhufvud, ses fig. 268. Möjligen hafva de burits som prydnader
for hufvudet. Några ringar af samma slag äro lagda i spiral och hafva
sannolikt burits om armen; äfven fingerringar af liknande form äro funna (fig. 256).
Något oftare än de större, for halsen eller hufvudet afsedda ringarna,
har man från denna tid i Sverige funnit armringar och fingerringar, äfven
dessa oftare af guld än af silfver. Sistnämda metall, som under jernålderns
senare del så mycket användes till ringar af allahanda slag, synes under
periodens första århundraden hafva ganska sparsamt förekommit i Nordenr
och vi minnas, att den under bronsåldern var alldeles okänd här. Det mesta,
silfver från den äldre jemåldern, som man hittills funnit i
Sverige, är de förut omtalade romerska silfvermynten.
Bland prydnader och toalettsaker kunna vi äfven nämna
hängsmycken af guld (fig. 258), perlor af guld, glas och
bern-sten, kammar af ben, små askar af silfver, troligen för salvor,
samt små tänger (s. k. pincetter) och örslefvar, vanligen af brons
(fig. 269), någon gång af silfver. En sådan tång, stundom genom
en liten ring förenad med en örslef, användes möjligefi i stället
för en rakknif för att borttaga skägget, nämligen genom att
utrycka skäggstråna; en dylik användning af sådana tänger är
känd äfven från senare tider.
örslef af brons.
Öland. a/3*
Fig. 251 gifver oss ett begrepp icke blott om drägt och
smycken utan äfven om de vapen, som begagnades af våra
förfäder under den tid, med hvilken vi nu syselsätta oss. Dessa
vapen voro liufvudsakligen af samma • slag som under bronsål- 269. Tång och
dem, ehuru af något olika former.
Svärden synas nu hafva blifvit mera huggvapen än stick vapen;
de voro vauligen försedda med en, ehuru kort parerstång. Klingorna, alltid af
jern eller stål, äro än tveeggade (fig. 272), än eneggade (fig. 276). De äro ej
sällan damaskerade och ofta arbetade på ett sätt, som vitnar om en hög grad af
skicklighet. Fästet var nästan alltid till större delen af trä, ben eller hornr
stuu dom belagdt med brons eller silfver; någon gång är det helt och hållet af brons.
Slidorna, af tunna träskifvor med bronsbeslag, äro stundom fullkomligt
bibehållna. Nötningen på doppskorna, hvilka voro af metall eller elfenben,,
antyder, att svärdet af mången burits vid högra sidan, hvilket äfven de
romerska krigarne brukade.
Man har till och med funnit de lädergehäng, i hvilka svärden burits;
på ett af dem, upptaget ur Yimose på Fyen, har jemte andra figurer en
delfin varit broderad, såsom man ser af de ännu tydliga hålen efter stygnen
(fig. 277). Äfven detta tyder på romerskt inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
