Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den äldre jernåldern. (Från tiden omkring Kristi födelse till omkring år 450) - Religion. — Offer. — Grafvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bränna de döde, och att först ett par århundraden efter Kristi födelse,
sedan således jernet i flere mansåldrar varit kändt i södra Skandinavien, det
länge sedan öfvergifna bruket, att jorda de döde obrända å nyo vann insteg
i landet, ehuru likbränningen samtidigt fortfor.
De äldsta grafvar från jernåldern man for närvarande känner här i
Norden synas vara de, som äro kända under namnet »brandpletter», och af
hvilka man i synnerhet på Bornholm har anträffat och noggrant undersökt
ett mycket stort antal. En »brandplet» är en liten rund, af någon hög ej
täckt grop i jorden, af intill G0 centimeters (2 fots) genomskärning och 30
centimeters djup, fyld med svart jord, hvari lemningar af brända lik,
smycken, kärl och dylikt äro utan ordning nedkastade; vapen äro sällsynta i dem.
Liknande grafvar träffas någon gång i högar från bronsåldern (fig. 154).
I de flesta hittills kända grafvar i Sverige från denna tid, hvilka
innehållit lemningar af brända lik, ligga dock benen icke lösa i jorden, utan de
äro vanligen förvarade i ett kärl af bränd lera eller brons. Den sidan 181
af-bildade stora romerska vasen och fyndet vid Öremölla (s. 183) äro märkliga prof
på det senare begrafningssättet. De vapen, prydnader och dylikt som jemte
de brända benen träffas i grafvarna från denna tid . äro ofta skadade af eld,
hvilket i de flesta fall tydligen beror derpå, att de följt den döde på bålet.
De obrända liken ligga ej sällan, i synnerhet på Öland och Gotland, i
stenkistor, bildade af flata, på kant resta hällar, liksom de från bronsåldern*
hvilka vi i det föregående omtalat (s. 167). Då de döde icke brändes,
synas de hafva blifvit begrafna med kläder och smycken, männen med sina
vapen; stundom fiuner man på likets bröst midtbucklan och andra lemningar
af en sköld, hvilken således ännu i döden betäckt sin egare. Yi hafva redan
nämt, att man ej sällan vid likets sida träffar dryckeshorn, .glasbägare eller
andra kärl, samt spelbrickor, tärningar och dylikt. Särskildt böra vi
anmärka, att man på många nordiska grafplatser från denna tid i en och
samma graf funnit flere kärl, af hvilka på sin höjd ett innehållit lemningar
af brända ben; ofta äro kärlen med afsigt sönderslagna. Denna sed, af
hvilken man i våra bronsåldersgrafvar ej funnit spår, har utan tvifvel kommit
från söder. Den är känd från förromerska grafvar i Italien och från senare
romerska grafplatser vid Rhein och Donau.
Stundom ligga grafvarna från den äldre jernåldern, liksom de nyss
omtalade »brandpletterne», under den naturliga jordytan och utan att vara
täckta af någon hög eller utmärkta med någon stensättning; de äro således
icke, åtminstone numera, märkbara ofvan jord.
Vanligen äro dock de svenska grafvarna från denna tid täckta af en
rund eller aflång jordhög eller af ett stenröse. Ofta äro de prydda med
bautastenar, resta stenar, ej sällan af ansenlig höjd. Ett af de mest
storartade graffälten från denna tid är det, som ligger på Greby egor invid
Grebbestad på Bohusläns kust (fig. 301). Ännu synas här, på krönet och
sluttningen af en höjd, mer än 150 dels runda, dels aflånga högar tätt intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
