Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den äldre jernåldern. (Från tiden omkring Kristi födelse till omkring år 450) - De äldsta runorna. — Språket i Sverige under den äldre jernåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förra århundradet finna dessa äfventyrliga åsigter en ifrig målsman i
Göransson. Visserligen ansåg han det vara tvifvelaktigt, om det med ordet
»Sodorna» på Ärjastenen menas det »Sodorna, som på verldens år 2100
förstördes1»; men han hänför utan tvekan några svenska runstenar till år 2000
föte Kristi födelse, och hans ståndpunkt betecknas klart genom titeln på
den bok, han 1747 utgaf om runornas ursprung: »Is Atlinga; Det är: De
Forna Göters, här uti Svea Rike, Bokstäfver Ok Salighets Lära, Tvåtusend
Tvåhundrad år före Christum, utspridde i all Land; Igenfunden Af Johan
•Göransson».
I början af frihetstiden hade emellertid Olof Celsius redan ådagalagt,
att de flesta runstenar, som då voro kända, ej kunna vara så
utomordentligt gamla som Rudbeck och hans lärjungar antagit, utan att de äro
resta under århundradena närmast efter kristendomens första predikande i
Sverige, eu åsigt, som äfven hyllades af den berömde språkforskaren Ihre,
och hvars riktighet sedan blifvit till fullo styrkt. Ännu för några år sedan
kände man nämligen bland de många hundra i vårt land ännu befintliga
runstenarna knäpt en enda, som kunde med säkerhet uppvisas vara äldre än
hednatidens slut.
Mången drog till och med i tvifvel, huru vida runorna under hednatiden
varit kända här, och för ej länge sedan har en svensk författare påstått, att
runorna först uppkommit genom en förvrängning af det med kristendomen
hit införda latinska alfabetet. Geijer, som i »Svea rikes häfder» gifvit en
för sin tid ypperlig utredning af ämnet, hade dock med sin klara blick funnit,
att runorna redan under hednatiden måste hafva varit begagnade af våra
förfader, äfven om man ej nu skulle ega något prof på runskrift från den tiden.
Genom lyckliga fynd under de senaste årtiondena har man emellertid
numera blifvit satt i stånd att uppvisa nordiska runinskrifter, hvilka
obestridligen äro vida äldre än hednatidens slut; några af dem äro till och med
så gamla som från tiden omkring år 300 efter Kristi födelse 1 2.
Redan länge hade man visserligen känt några svenska runstenar,
hvil-kas inskrifter på grund af runornas ovanliga form förklarades oläsliga. Man
hade också märkt, att dylika runor äfven förekommo utom Norden, i
England och Tyskland, hvarför de fått namn af anglosachsiska eller tyska runor.
Men slutligen fann man, att de hittills så kallade oläsliga runorna på de
svenska stenarna samt de »anglosachsiska» och »tyska» runorna i sjelfva
verket endast böra betraktas som olika namn på samma sak, samt att dessa
runor, hvilka numera vanligen kallas de »äldre», begagnats i Norden under
flere århundraden förr än de stenar restes, å hvilka de vanliga eller »yngre»
runorna äro inhuggna.
1 De ifrågavarande runorna bilda i sjelfva verket orden su[n]tum och a, motsvarande de
nuvarande orden sund och prepositiouen å.
2 Dessa äldsta runiuskrifter äro nu samlade och med största möjliga trohet afbildade i ett
stort, af professor George Stephens i Kjöbenhavn utgifvet praktverk: The oldnorthern runic
monuments of Scandinavia and England (Kjöbenhavn, 1866—1868).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
