Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Midten af jernåldern. Från omkring år 450 till omkring år 700) - Förbindelse med det byzantinska riket. — Guldrikedom. — Inhemska arbeten. — Förhållande till den yngre jernåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jorden frambringar; männen plöjde och sådde icke, och qvinnorna voro icke
vana vid något arbete. Båda könen födde sig af jagt; de omätliga skogarna,
här större än någonstädes, och de mycket höga bergen hyste ett outtömligt
förråd af villebråd och djur, af hvilkas kött de lefde. De hade hvarken lin
eller annat lämpligt för sömnad, utan klädde sig i hudar, som de hopfäste
med djursenor och kastade öfver kroppen. Qvinnorna gåfvo icke sina barn
di; de hängde det nyfödda barnet, insvept i ett djurskinn, upp i ett träd,
stucko djurmärg i dess mun och gingo sedan på jagt.
Den longobardiske häfdatecknaren Paulus Warnefrid, hvilken lefde i
senare hälften af det åttonde århundradet och talat med folk från den
Skandinaviska »öu», meddelar öfver skridfinnarne en i hufvudsaken lika
be-skrifning. Han tillägger, att de hade sitt namn af ett ord, som i det
barbariska språket betyder hoppa, »ty medelst en konst att hoppande springa
med ett krokigt trä, böjdt som en båge, förfölja de vilddjuren». »Hos dem,
berättar han vidare, finnes ett djur, som ganska mycket liknar en hjort, och
af hvars hud, så luden den var, jag sett en tröja, räckande till knäet, såsom
skridfinnarne nyttja.» Om de trakter de bebodde säger han, att de ej ens
om sommarn saknade snö. — Vi igenkänna lätt i denna Wamefrids
beskrif-ning skidlöpningen, renen och ijällen. Både i äldre och nyare tid har
nordbon begagnat uttrycket »skrida på skidor», ehuru ordet skrida eljest vanligen
betecknar en långsammare rörelse. I afseende på benämningen skridfinnar
på lapparne torde vi dessutom böra ihågkomma, att lapparne både i äldre
och nyare tid af norrmännen kallats finnar. Att detta folk fordom
innehaft något sydligare delar af den Skandinaviska halfön än nu, bafva vi redan
vid tal om minnena från stenåldern anmärkt (s. 77).
Ett besök i nationalmuseum och en blick på de der förvarade
guldsmyckena från midten af jernåldem äro tillräckliga att visa, hvilken
förvånande rikedom på guld måste hafva funnits här i Sverige för tretton och
fjorton hundra år sedan. Guldringar af ett par skålpunds vigt äro flere
gånger hittade, och ej sällan påträffas vid arbete i jorden ett större antal
guldsmycken från denna tid, stundom uppgående till en betydlig vigt och af ett
äfven för våra förhållanden ansenligt värde.
Den största guldskatt man känner från Sverige, och en af de största
som någonsin blifvit upptäckta i hela Europa, är en som för hundra år sedan,
år 1774, anträffades å ett frälsehemman under den slägten Bjelke tillhöriga
fideikommissegendomen Tureholm, nära Trosa i Södermanland. Af de
närmare omständigheterna vid fyndet känna vi för öfrigt numera endast, att
man 30 centimeter (en fot) under matjorden, på ett ställe der en
gammal träbygnad stått, hittade «åtskilliga guldringar, större och mindre, några
helt smala och släta, andra åter tjocka och krusade; dessutom några
guldsirater, som förmodligen suttit på svärd, samt smälta stycken. Fyndet i sin
helhet vägde 29 skålpund betsmans vigt», det vill säga nära 12,50 kilogram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
