Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Sverige blifvet ett rike. — Ynglingaätten. — Erik Segersäll. — Olof Skötkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De svenska konunganamn från 800-talet, som efter Ansgars
lefvemes-beskrifning äro anförda i det foregående, synas hafva varit okända for de
nordiska författarne, hvilka i stället gifva oss andra; men dels är det så godt
som omöjligt att utleta det rätta sammanhanget mellan dessa namn eller
af-göra, om några af dem äro diktade, dels är om de flesta af dessa konungar
föga mer än namnet upptecknadt. Först omkring år 900 börja de nordiska
uppgifterna att blifva säkrare.
Samtidigt med Harald Hårfagre, ehuru till åren äldre, skall Erik
Emnndsson hafva lefvat såsom konung i Svitiod. Med Harald råkade han i
tvist om besittningen af Vermland. Snorre Sturlassons uppgift, att Erik skulle
hafva dött, då Harald i tio år varit Norges konung, således i början på 880
talet, synes dock hvila på något misstag. Om kon ungalängden efter honom är
riktig, hvilket vi ej hafva någon egentlig anledning att betvifla, har Eriks
död troligen inträffat senare.
Han efterträddes af sin son Björn, som skall hafva regerat i 50 år och
som efterföljdes af sina båda söner Olof ocfl Erik. Om Olof vet man intet
mer, än att han hastigt dött vid en måltid och efterlemnat en son, den
ryktbare Styrbjörn Starke. Tolf vintrar gammal fordrade denne del af riket
såsom arf efter sin fader. Då Erik ansåg honom ännu vara för ung härtill,
satte sig Styrbjörn på sin faders grafhög för att dermed efter gammal se<l
gifva tillkänna sin rätt till arfvet. Två vårar satt han på faderns hög, men
då han på tinget med trotsiga ord fordrade andel i regeringen, blef han med
stenkastning fördrifven. Konung Erik gaf honom emellertid sextio med
manskap och vapen väl utrustade skepp, att dermed försöka sin lycka i häraad.
Först styrde han, såsom så många andra svenskar, sin kosa till länderna vid
Östersjöns kust, och sedan han der under flere års lyckliga strider ökat sin
makt, eröfrade han slutligen det mäktiga Jomsborg på ön Wollin vid
pommerska kusten. Detta öfver hela Norden ryktbara vikingafåste låg invid en
rik och betydande handelsstad, känd under namnet Julin eller, såsom
nord-bome kallade den, Jom. Styrbjörn hemsökte äfven Danmark, skall hafva
tagit dess konung Harald Gormsson Blåtand till fånge och tvungit honom
att lofva sitt bistånd i det stora krigståg, till hvilket Styrbjörn nu rustade
sig for att eröfra Sverige. Oaktadt den danske konungen ej synes hafva
lemnat den lofvade hjelpen, seglade Styrbjörn med en stor flotta till Svitiod:
då han landstigit, skall han, för att tvinga sina män att segra eller dö, hafva
bränt alla sina skepp. Konung Erik hade emellertid sändt pilbud 1 öfver hela
landet och stämt alla stridbara män till Upsala for att försvara landets största
helgedom och sin konungatron. På slätterna vid Fyrisån utkämpades en
väldig strid, som säges hafva räckt i tre dagar. Slutligen stupade Styrbjörn
och med honom större delen af hans här. Konung Erik fick till minne af
segern tillnamnet SegersfiU. Efter slagets slut steg konungen upp på en hög
1 D& fara hotade landet, kallades folket samman derigenom, att en särskildt märkt pil sändes
från gård till gård. Seden att vid utomordentliga tillfallen på ett liknande sätt, genom budknåe.
nppbåda folk har fortlefvat intill senaste tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
