Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Vikingatåg. — Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 800 finna vi äfven för första gången någon i politiskt afseende vigtig
beröring mellan Norden och frankernes växande välde. De sachsiska stammarna
i norra delen af Tyskland gjorde då ett nytt kraftigt försök att återvinna
sitt oberoende, och deras höfding Wittekind sökte och fick hjelp dertill af
Danmarks konung. Man har såsom en verkan af detta förbund mellan
danskar och sachsare betraktat det förhållandet, att talrika vikingaflottor just nu
begynte härja på det frankiska rikets norra kuster.
Om det äfven är tvifvelaktigt, hvad krönikorna berätta, att
vikingaskeppen redan nu visat sig for kejsar Karl den store sjelf på Frankrikes
medelhafskust, så är det dock säkert, att kejsaren vid de sorgliga
underrättelserna från landets norra delar funnit sig tvungen att i hast, två gånger
redan omkring år 800, besöka sitt rikes kuster för att få en flotta utrustad,
insätta kustvakter och träffa andra försvarsanstalter mQt de fruktansvärda
gasterne. När Karl den stores mäktiga hand ej läpgre skyddade frankernes
rike, blef deras af inre strider försvagade land snart ett välkommet byte för
de allt jemt växande vikingahoparna, ett öde som samtidigt äfven drabbade
de Britiska öarna.
En af vikingatågens vigtigaste följder för Norden var, att de befriade
de nordiska rikena från en mängd stolta, trotsiga män och derigenom
underlättade konungarnes bemödanden att förena de spridda landskapen till större
välden. De aflägsuade dessutom från Norden många af dess ifrigaste
hedningar, och vikingarne leddes ofta genom sin beröring med de kristna folken
till omfattande af kristendomen samt hemförde från mer bildade länder äfven
många andra frön till högre odling. De förfärliga härjningarna gjorde det
ock till en nödvändighet för de kristna folken att med mera ifver än förut
arbeta på nordbornes omvändelse, hvilken slutligen blef allmän, hvarefter
vikingatågen småningom upphörde.
Den egentliga vikingatidens slut kan nämligen«ägas sammanfalla med
Nordens kristnande. Väl sutto icke landets söner fredligt hemma, så snart
de blifvit döpta; men vikingalifvets rättsgrund föll med odinsläran, och
vikingatågen sjelf va kristnades till — korståg. De korståg som utgingo från
Norden ännu under det tolfte århundradet hafva nämligen en märklig likhet
med de gamla vikingafärderna, såsom den norske konungen Sigurd
Jorsala-fares tåg till det heliga landet och samme konungs »korståg» till Småland
år 1123, då han, såsom Snorre på sitt korta och träffande språk berättar,
med tre hundra skepp »styrde österut till köpbyn Kalmarna, häijade der
och i Smålanden, lade vistgäld på Småland, femton hundra nöt, och
små-ländingarne kristnades. Sedan vände Sigurd åter med hären och kom till
sitt rike med många stora dyrbarheter och skatter, som han förvärfvat i denna
färd, den så kallade kalmarna-ledung.»
De trakter, som hemsöktes af nordmännen (det gemensamma namnet
på invånarne i Nordens olika delar), voro dels kusterna af Östersjön, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
