Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Vikingatåg. — Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undsättning. Utan svärdsslag skyndade han dock att sluta fred med
vikin-game, som i mars månad följande år skulle erhålla en stor penningsumma*
men tills betalningen skedde egde att draga förbi Paris uppfor Seine till
Bourgogne. Nordmännen erhöllo således just det som de så länge kämpat
för och hade nu af landets egen herre fått formlig tillåtelse att utplundra
ett af Frankrikes mest välmående landskap, hvilket dittills varit nästan i fred
för deras härjningar; kejsarens eljest oförklarliga beteende hade möjligen sin
grund deri, att invåname i Bourgogne icke hade erkänt hans herradöme och
derför nu skulle röna hans hämd. Parisarne ville dock icke tåla, att
vikin-garae seglade förbi deras stad, hvarför de spärrade Seine. Nordmännen
släpade då sina skepp öfver land förbi Paris, en sträcka af 2 000 steg, satte
dem åter i floden ofvanför staden och seglade till Bourgogne, som nu
härjades. Äfven på återvägen drogo nordborne sina skepp öfver land förbi Park
Den tyske konungen Arnulf lyckades visserligen år 891 att eröfra
nordmännens befästa läger nära Löwen, hvarvid de ledo ett stort nederlag, men
deras makt var dermed icke bruten. Stora härar voro fortfarande lägrade
på kusterna och vid flodernas stränder, och slutligen stannade betydande
landsträckor i nordbornes besittning.
Redan år 807 lär Karl den store hafva gifvit ön Walcheren, på
Flanderns kust, åt den nordiske höfdingen Halfdan, som med en stor skara man
underkastade sig kejsaren; dylika förläningar gåfvos sedermera äfven åt andra
nordbor i det hopp, att dessa skulle skydda landet mot sina landsmän. Den
vigtigaste handling af detta slag var då den franske konungen Karl den
enfaldige gaf landet omkring Seines nedre lopp och Bretagne såsom län
åt den fruktade vikingahöfdingen Rolf, eller Gånge-Rolf, som han plägaY
kallas. Denne hade i många år varit i besittning af Rouen och derifrån
härjat i olika delar af Frankrike, än i trakten af Paris, än vid Loire, än i
Bourgogne. Rolf och hans män mottogo nu äfven dopet (912). Seinelandet,
hvilket efter de långvariga krigen skall hafva varit mycket folkfattigt, blef
snart ett af Frankrikes mest blomstrande landskap och erhöll efter sina nya
bebyggare namnet Normandie. Den kraftiga befolkningen i detta af
Frankrikes konung föga beroende hertigdöme grundade snart nya riken, såsom det
normandiska väldet i Napoli och Sicilien, samt efter slaget vid Hastings
(1066) det yngre konungariket England.
Nordmännen, eller såsom de i England vanligen kallades danskarne,
hade långt der förut äfven anfallit och delvis eröfrat de Britiska öarna.
Redan omkring år 790 hade de härjat både Englands, Skotlands och
Irlands kuster. Samtidigt, eller ännu tidigare, började nordiska vikingar visa
sig vid Färöarna, H jaltland (Shetlandsöarna), Orknöarna och de af nordmännen
sä kallade Söderöarna (Hebriderna). Det dröjde ej heller länge, förrän
vikingarne begyute öfvervintra och på allvar slå sig ned på dessa öar, hvilka, di
skottar och irer på den tiden både saknade stora skepp och i sjömansduglighet
voro nordborne vida underlägsna, snart tjeuade de senare som befasta läger,
hvarifrån de med så mycket större trygghet kunde utgå på tåg till andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
